Krig föder konst
Andra världskriget är i det kollektiva medvetandet en renodlad strid mellan ont och gott. Betyder det att litteraturen om kriget är mindre intressant än i andra, mer komplicerade konflikter?
Tog strid. Eyvind Johnson var en av de svenska författare som öppet tog strid mot nazismen. Johnsons Krilonsvit är ett av de stora svenska verken om andra världskriget. Foto: Pressens Bild/Arkiv
Foto:
I dagarna är det sextio år sedan andra världskriget officiellt tog slut i Europa. Strömmen av böcker om kriget visar dock inga tecken på att avta. Mest märks det i alla faktaböcker om allt från flygplanstyper till berömda ubåtsinsatser, men fortfarande kommer skönlitterära verk som på olika sätt berör det som kallats "det sista goda kriget".
Flera av de personer som TT Spektra talat med menar dock att andra världskriget aldrig skapade lysande litteratur på samma sätt som det första. Historikern och akademiledamoten Peter Englund skriver i ett e-brev:
- Problemet är (...) att det inte skrivits så många r i k t i g t bra romaner om detta krig, åtminstone jämfört med det första världskriget, som är betydligt bättre skildrat, både poetiskt och skönlitterärt.
Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, håller delvis med Peter Englund.
- Det första världskriget var mer desillusionerande och omskakande. Det började i en känsla av kamp för fosterland och traditionella värden men slutade i en meningslös slakt på båda sidor.
- Litteraturen som uppstod då gjorde upp med den gamla idealismen. Den skrevs i en desillusionerad stämning av en "förlorad generation": Ernest Hemingway, T S Eliots "Det öde landet"... Kriget blev en vattendelare i litteraturen på ett sätt som inte skedde efter andra världskriget.
Lönnroth anser att det andra världskrigets litteratur präglas av en större optimism.
- Här fanns ett väldigt klart mål, att krossa Hitler och göra upp med nazismen. De flesta böcker härifrån är mindre tröstlösa än vad gäller till exempel första världskriget och Vietnamkriget.
Amerikanen Eric Homberger är professor i amerikastudier på University of East Anglia i England och redaktör för antologin "The second world war in fiction". Han menar att den främsta litteraturen om kriget mot Hitler var - antikrigslitteraturen.
- "Krigsromanen" har ingen stark plats i nutidskulturen. Stridsskildringarna har ingen direkt kulturell vikt eftersom kriget förändrats så mycket. Och de politiska dimensionerna hos en bok som Norman Mailers "De nakna och de döda" hör snarare hemma hos 1930-talets radikala romaner än nutida fiction.
- För mig är det antikrigsromanen, som Joseph Hellers "Moment 22" som behållit sin relevans. Och böcker som handlar om krigets icke-stridande aspekter, framför allt Primo Levi och "Anne Franks dagbok".
Eric Homberger håller inte med om att andra världskriget skulle ha skapat sämre litteratur än det första.
- Inte vad gäller ambition, finess, intellektuell ärlighet och kraft. Men vi som läsare är inte desamma som 1920- och 30-talens läsare. Och förlusten av oskuld, som är ett så starkt tema i böcker om första världskriget, är inte lika övertygande den andra gången.
Homberger menar att det finns en risk att skildringar av kriget blir för starkt påverkade av den epok då de skrivs. Det riktiga kriget riskerar att försvinna.
- Filmer om andra världskriget som gjordes mellan 1965 och 1980 handlade om Vietnam. Den nutida feelgood-inställningen till kriget är långt ifrån trogen 1940-talet. Så vi förlorar känslan för hur kriget verkligen utkämpades, glömmer hur oengagerade amerikanerna var, hur lite kriget var ett korståg.
Sverige stod som bekant utanför kriget. Men det gällde inte alla de svenska författarna. Eyvind Johnson (Krilonserien) och Vilhelm Moberg ("Rid i natt") var två exempel på skribenter som aktivt tog ställning mot nazityskland.
- Men i Sverige fanns också en motsättning mellan modernisterna och den så kallade beredskapslitteraturen. 40-talisterna vände sig mot den moraliserande kamplyriken som "Krigarens morgonpsalm" och Hjalmar Gullbergs "Spel på taggtråd". Den högstämda och gammaldags poesin, säger Lars Lönnroth.
- Vid första världskriget var modernisterna de som gjorde upp med den tidigare generationen just i en känsla av desillusion på grund av kriget. Men när det gällde andra världskriget vägrade modernisterna över huvud taget att skriva om kriget eftersom de tyckte att det blev banalt, för mycket propaganda.
Som exempel på värdefull andravärldskrigslitteratur nämner Lars Lönnroth "Moment 22" samt finske Väinö Linnas "Okänd soldat".
- "Okänd soldat" är en roman där soldaterna blir hjältar - men samtidigt antihjältar. De har en tuff och avvisande attityd till de mer romantiska, Fänrik Stål-artade bilderna av finsk patriotism.
Så jobbar vi med nyheter