Krävande men fascinerande läsning

Men det förflutna är ständigt närvarande. Monika Fagerholm har sitt eget sätt att berätta om världen, och hon har sitt eget språk. Det liknar inget annat. Kanske liknar det mest musik. Det är poesi, fast prosa.Hon berättar om en handfull människor, som alla lever i trakten, landskapet utan namn. Det är de tre syskonen Solveig, Rita och Bengt som blir föräldralösa och hamnar hos kusinpappan och kusinmamman i kusinhuset. De är tonåringar i slutet av 60-talet. Där finns också Björn, några år äldre, och som kommit dit med kusinmamman. Han är den amerikanska flickans pojkvän. Hennes plötsliga död när hon knuffas ner från klippen, ner i det kalla vattnet i Bule träsket, är bokens centrala tema. Och vad hennes död för med sig.Vad hände egentligen? Och vilka fler mord sker här? Det är en rad gåtor som gäckar oss, hela historien är gåtfull och undanglidande. Och kryddad med tydliga tidsmarkörer, vardag och banaliteter.Monika Fagerholms perspektiv är flickornas, barnens och kvinnornas, men mest flickornas. Hennes språk förstärker det här perspektivet, det är suggestivt och underfundigt, ibland nästan bisarrt och samtidigt vackert. Hon använder upprepningar i texten som en ständigt pågående dialog med läsaren. Eller kanske så som vi människor minns och berättar. Minns fragment, upprepar oss, ser inte alltid sammanhangen. Ibland får jag känslan av en David Lynchstämning.Det är en text som kräver mycket av läsaren, men som också ger mycket tillbaka. En verklig läsupplevelse.