Kraftpaketet från Öskebohyttan
När det dyker upp nya profiler i vår stad, talanger som hörs, då är det ganska naturligt att Visskolan är inblandad. I den nya årskullen finns det flera, men en som sticker ut lite extra. Ett kraftpaket.
Film, visor och teatermanus. Allt ryms under Erling Bronsbergs livsparaply. Men just nu går han på Visskolan i Västervik. Foto: Anders Steiner
Foto:
Erling är 19 år och går alltså sitt första år på Visskolan. När han var 16 drog han iväg hemifrån efter att ha sökt och kommit in på det där ovanliga gymnasiet i Visby som undervisar filmsugna i "Den rörliga bildens språk". Och Erling Bronsberg var sugen på film.
Under de tre åren i Visby gjorde han bland annat och som en del i undervisningen, en film som vann pris på Filmfestivalen i Trollhättan. Det var 2004. Filmens namn var "Troppo tardi". På svenska "alldeles för sent" - vad han nu menade med det.
Hur Erling kom på tanken att direkt från Gotlandsgymnasiet söka sig till Visskolan i Västervik vet han inte riktigt. Säger han. Men i bakgrunden finns många år tillsammans med en gitarr.
Även detta med visor har funnits länge, säger han. Ofta som en dörr till meditation. Pappa Nils spelade på sin gitarr och sjöng hela Erlings barndom, mest Stefan Demert och Cornelis.
Den musik som Erling själv först fastnade för var punken och hiphopen, inne i Örebrogängen. Men absolut inte amerikansk hiphop. Jo, lite folkton också. Men visorna var han långt ifrån flera år. Först i 15-16-årsåldern hittade han tillbaka dit.
Tipset om Visskolan förmedlade Marie Bergman (i olika omgångar gästlärare på Visskolan) till Erlings mor, Barbro Bronsberg. Om namnet känns bekant kan det hänga ihop med hennes böcker om stresshantering.
Tre gånger har jag hört och sett Erling Bronsberg nu. Hans basaktiga röst känner man snabbt igen. Någon sånglektion före entrén på Visskolan har han aldrig tagit. Började bara sjunga helt enkelt.
Första gången jag såg honom var när han rusade ut på Grönsakstorget som en av "Gurkorna" när skulpturen med handelskärran invigdes. Andra gången kom när Tjustbygdens Konstförening höll en liten 50-årsfest på Valstadsskolan. Och så senast på en av alla dessa tisdagar som Visskolans elever uppträder på Visbiblioteket.
Men det där med "dörr till meditation" som han nämnde stämde inte alls. Det var istället ganska progressiva texter i de visor han sjöng. Och inte så lite politiska. Så jag frågade rent ut: du är lite vänstervriden va?
Svaret kom snabbt.,
- Inte det minsta. Jag är rak vänster.
Det sväljer jag lätt. Det finns gott om humor i hans politiska värld. Men att han själv skulle hamna i politiken efter studieåren, det tror han inte på, även om där finns minnen som brinner. Hans morfar var polsk ubåtsmatros. Till sjöss alldeles efter tyska intåget i Warszawa tyckte kaptenen ombord att han hade en bättre idé än att återvända hem. Så istället för Polen blev det Sverige. Och de flesta stannade kvar här.
Vad tänker då Erling om framtiden?
- Att kunna försörja sig som musiker, det låter underbart. Och att komma ut med egna visor någon gång i framtiden! En hel del halvfärdigt har jag, sånt som bara väntar på att mogna. Jag är nog bara lite trög på den sidan.
Men ingenting av sådant märks när han sjunger. Då kommer kraften, viljan att berätta:
- Det har blivit så tamt i Sverige. Den kommersiella musiken styr. Och det är ju den som ungdomen lyssnar på och tar till sig. Lika trist är det på cd-sidan. Tre grundbolag har makten över hela marknaden. Den kommersiella musiken tar lätt bort våra ögon från de verkliga problem som finns i samhället.
Vad tänker du göra åt det då? Kämpa?
- Ja, på något sätt. Inte med visor kanske, men något annat. Det är ju inte bara inom musiken som det ser jävligt ut. Vad jag helst vill efter året här, det är att komma in på Dramatiska Institutet i Stockholm, på linjen för manusutbildning.
- Det där att stå på scen, visst älskar jag det. Men skrivandet är en annan passion. Och inte skadar det väl att ha foten inne på båda ställena?
Visst finns det gott om vissångare i Sverige, inte minst i våra trakter. Men att profiler som Erling skulle stiga åt sidan känns inte alldeles rätt, inte alldeles naturligt.
Så jobbar vi med nyheter