Konturerna ? av vad?

Poeten och konstnären Leif Holmstrands andra diktsamling, Går vidare i världen, presenteras av förlaget som en samling lyriska texter med dramatiska sexuella skeenden, föräldrar, maskiner, proteser, ?artiga lägenheter? och gott om djur med vassa tänder.
Debutsamlingen som kom härom året, med titeln Stekelgång, bar som omslagsbild ett fotografi på en av författaren stickad kroppsstrumpa. Konstverket ?Fodral? lever vidare i vinterns dikter, på ett delvis oväntat sätt.
Av de friska och frejdiga skildringarna av kärlekslivets många olika varianter i ett ?frigjort? samhälle, återstår inte mycket i de nya dikterna. Vad jag menar är att den kropp, individen, platsen, scenen eller själva diktens gestaltningar, tycks mig vara dold av en språklig kokong.

Varje textarrangemang utgör ett stycke fantasifull bildlyrik, men i längden blir dessa semantiska lekar och fasförskjutningar av verkligheten, såsom den vanligtvis redovisas med hjälp av språket, enahanda. Var finns öppningen in till den kropp som nu döljs? Var finns sprickan in till det liv som likt puppans innanmäte väntar på att få slå ut; kanske bli en fjäril. Inte nödvändigtvis vacker eller sällsynt, men dock med vingar som lyfter för en dag eller två?
En metod att komma åt dikterna, och den kropp de söker gestalta, är att som med ett stickat plagg, repa upp maskorna. Vad som då skulle kunna skymtar fram är spännande att spekulera om.

Kanske visar det sig att detta ?vad? har åtskilligt gemensamt med den yttre kontur, som i små partier fascinerar, men som när demaskeringen är avklarad visar sig vara identisk, eller snarlik, samma yttre kontur som kroppsstrumpan låter oss ana. Innehållet var yta. I en av tre dikter i svit står att läsa:
Under mina många kjolar
finns rum för blodiga lekar.
Bäst att dölja,
gissar jag,
Den vackra röra vi gjort.
Något hämmar framställningarna, och den hinna som orsakar detta vill jag bli av med. Lyrikens klara ögon vill se klart men hindras av dikternas eget snyggt arrangerade kamouflage.