Sedan jag kom hit för fem år sedan har jag bland annat lagt märke till att det bara är vissa som får tillgång till extrautrustning. Till exempel en tejprullehållare. Här är det bara chefredaktören och nattcheferna som utrustats med denna extravagans. Eller njaa... efter visst resonerande kring nyhetsdesken kom vi fram till att den ene nattchefen antagligen tjutit till sig hållaren eller snott den för sin bror. Vi andra får hur som helst nöja oss med bara rullar, som man aldrig hittar tejpänden på.
Sax är det också bara nattcheferna som har fri tillgång till. Webbredaktören har köpt sig en egen. Och den har faktisk hållit och inte blivit stulen sedan den köptes in för 16 år sedan på en rullande Ikea- utställning.
Miniräknare är en annan grej som ledningen varit återhållsam med. På sporten delar man på en gammal modell, ärvd av förrförra sportchefen som fick den på Centralhotellet. Men den fungerar felfritt.
Det här var bara några exempel på vanligt förekommande kontorsdiskriminering, och dessa kan de flesta hantera på ett snyggt sätt. Att förstå alla regler är inte lika lätt. De är många och oftast väl dolda, man får inte prata om dem, men de finns där under ytan.
En av de viktigaste, i alla fall här på VT, är att man inte får ta med sig en tidning in på toaletten. Det är tabu och leder till stor hygienpanik i flocken. Det absolut värsta man kan göra är att stå och välja tidning länge vid tidningsstället, sedan gå på toa - och till sist lämna kvar tidningen där! Big no no!
Men bara för att det finns regler får ni inte tro att vi är värsta ordningspoliserna som hyschar åt medarbetare som pratar för högt.
Mer tvärtom. Ju mer vi kan störa och reta varandra, desto gladare blir vi. Vi brukar säga att stämningen är rå men hjärtlig för att ursäkta vår bullriga framfart. Att dagligen bli pikad är vardagsmat för många, bland annat för henne som har ett skrivbord som ser ut som en kombination av pappersåtervinning och växthus.
Och om han som har ett kliniskt rent skrivbord har slarvat och inte satt pennan i pennstället så trackas han för det.
Ibland tar vi dessa ganska alldagliga påhopp till nya höjder. Det fick den politiske redaktören erfara då han fyllde 30. Då var vi ett helt gäng som hjälptes åt att tapetsera hans rum med toapapper och post it-lappar.
Men självklart är vi inte bara jobbiga mot varandra, vi visar lika mycket omtanke. Alla på sitt sätt. En del håller ordning på godisförrådet så att vi inte smäller i oss för mycket reklamkarameller. Andra bjuder på dagens garv genom att stretchhänga sig i hissen för att fixa ryggen (se bild).