Konstfinal med Wiberg

Någon presentation känns egentligen inte nödvändig. Jag påstår utan den minsta tvekan att han är den mest etablerade av alla Västervikskonstnärer.
Det var i mitten på 60-talet som han satte fötterna i Västervik. Som konstnär, vill säga! Stan var bekant långt innan. Jan kom hit med sina föräldrar när han var nio år. Det var efter sex år i Ankarsrum och med sina allra första tre år bakom sig i Gävle. Flytten till Ankarsrum berodde på att Jans pappa startade ett vvs-företag där.

Realen tog han som 15-åring. Men avskydde skolan så att han vägrade fortsätta. Istället började han jobba hos sin far i Ankarsrum. Så råkade han se en annons om ABF:s Konstskola i Stockholm. Konstnär! Det lockade. Men vad måste man kunna för att komma in?
Han ringde och fick svaret att man tog in elever allt eftersom de hörde av sig. Så han packade. Och cyklade upp. Bostad? Ingen, men det löste sig, säger Jan med ett litet darr i näsroten.
En dam på Norr Mälarstrand lät honom få ett rum som inneboende, på villkoret att han rastade hennes hund. Hunden var en tolvårig pekingeser som luktade as, knappt kunde stappla fram längre, fick ofta bäras, och vars tänder (de som fanns kvar) mest dräglade utanför. Men där fanns alltså en säng att sova i. Så han stod ut, ett helt år.

Efter året på den lilla målarskolan, bland annat med den kända målaren Lizzie Olsson-Arle som lärare, sökte han direkt in till Konstfack. Enligt reglerna var han ett år för ung, men det märkte ingen. Så in kom han och gick där i fem år. Det femte året kom att handla om helt andra ämnen än stafflimåleri och grafik. Om film, animerad film!.
Hur skulle det gå sen då? Det var inte lätt, inte då heller, att försörja sig som ung, okänd konstnär. Jobb på Handelsbankens Datacentral med att köra upp stora blankettlass från källaren gav i alla fall löning.
Men på konstfack hade han mött Lillemor (Lillemor Bokström), och det ändrade livet totalt. Inom kort hade de fyra barn. Jans vvs-bas gjorde att han kunde arbeta som rörmokare. Där steg han snabbt i graderna och blev något som kallades "ansvarig arbetsledare".
Sin konstnärsbana började han alltså som 15-åring. Sin första separatutställning höll han först som 40-åring! Det är först då det började ta fart omkring honom. Att han flyttade hem till Västervik med familjen har han aldrig ångrat. Och det har minsann gått bra.
- Det känns jätteprivilegierat att få jobba så här, säger Jan. Detta att det finns människor som tycker om ens måleri, tar upp pengar, köper och hänger på hemmaväggen. Visst känner man sig lyckligt lottad. Men man behöver misslyckas ibland också. Annars letar man sig inte vidare.
Det här med Stora Torget?
- Det är faktiskt ganska nytt för mig. En gång fick jag uppdraget att forma en affisch med rubriken "Håll Västervik rent!" Då kom både torget och Storgatan med i bilden. Men annars inte. Så den här utsikten känns uppfriskande att ta tag i.
Några andra planer då?
- Ingenting särskilt. Att få måla så länge jag lever. Det är själva arbetet som drar. Att ställa ut blir allt mindre intressant.
- Men det här projektet mynnar ju ut i en mycket speciell utställning på Storgatan 31 om ett par veckor.
- En helt annan sak! Det ska bli jätteroligt att se vad alla vi sex har kommit fram till.Fotnot. På VT:s hemsida, www.vt.se, hittar du fler bilder på Jan Wiberg och övriga konstnärer som skildrar Stora Torget.

Konstfinal med Wiberg

Nu är vi inne i finalveckan för konstens fönstertittare uppe på Västerviks-Tidningens redaktion vid Stora Torget. Han som nu står där och målar är Jan Wiberg.