Konsten att lyssna

Bengt Emil Johnson skriver en långdikt, Tal till mig själv. Men mer än att tala tycker jag att poeten lyssnar; har alltid gjort så. Lyssnar till livet om vilket han skriver med fem ord:Det pågår.
Det går undan.Naturpoeten Johnson, om man vill, uppehåller sig i skogen, men riktigt hur denna skog ser ut blir inte riktigt klart. Och vilken årstid besöker han? Jag tycker efter att ha läst det mesta av författarens många böcker att det mer och mer framstår som att Bengt Emil Johnson skapar en egen årstid och ett eget landskap. I detta landskapsrum lyssnar han och lär han oss läsare att sätta handen bakom örat. Han skriver:Just nu sjunger grönfinkar, vad annat var att vänta?
Men det går också ett större rop genom den lilla skogen,
om än inte hörbart, direkt.Hmm! Hur lyssna till det inte hörbara? Men det tycks som om diktsamlingarna han för varje säsong möter med i sig själva utgör en ny årstid. Ett stycke landskapstyp som blir en symbol för tillvaron själv. Vad som uppfattas är inte lika med verkligheten. Denna tillvaro är inte hörbar, direkt! Om det gäckande i registreringarna av det synliga skriver Johnson uppfodrande i samtalet med sig själv:ALDRIG, skriver jag, och vet inte vad det betyder.
Vänder blad, noterar i alla fall
att det på något sätt pendlar, tar tillbaka
ALDRIG. Lyssna till det ohörbara ropet, ta
oavbrutet tillbaka
alla ALDRIG!
Det försvann visst.Vad är det poeten hör när han lyssnar? Kanske att livet inte är som det ser ut utan något annorlunda. Lyssnandet fortsätter.