I dag strävar många efter ett könsneutralt språk. ”Riksdagsman” och ”lärarinna” trängs ut av ”riksdagsledamot” och ”lärare” (eller ”pedagog”). Också vanliga, grammatiska småord berörs. Tänk bara på pronomenet ”hen”. Även pronomenet ”man” har hamnat i skottgluggen.
Kön avspeglar sig i alla språk. I äldre svenska gav kön avtryck även i grammatiken. Den grammatiska kategorin genus var baserad på kön. I genuin västervikska, liksom i de flesta svenska dialekter, är det på samma sätt. Substantiv får olika form beroende på om det är en manlig eller kvinnlig person man talar om: ”flicka” men ”pojken”. Samma former används också när man talar om döda ting: ”smula” men ”stolen”. De västervikska substantiven är alltså sorterade i sådana som tar ”kvinnlig” form (smula, vägga, ti(d)ninga) och sådana som tar ”manlig” form (stolen, foten, räkningen) (och dessutom sådana som tar en tredje form, neutrum (bordet, bettet, eländet). Rikssvenskan har blivit mer könsneutral genom att man slagit ihop maskulinum (”manliga” former) och femininum (”kvinnliga” former) till ett genus.
Något ”hen” finns inte i västervikskan. Tvärtom, ”hon” och ”han” används när man avser döda ting också: ”dörra” – ”ho”, ”stolen” – ”han”. Men när det gäller ”man” är västervikskan i takt med tiden. Istället för ”man” används ”en”: ”En ska inte tro att en e nåt.” De som strävar efter ett könsneutralt språk har börjat ta upp det här bruket av ”en”, så det kanske blir allmänt i framtiden.
Alla språk har nog ord som bara används om män respektive kvinnor. I västervikskan är det inte ”man” och ”kvinna” som är de genuina, neutrala orden. I Tjust och Östergötland verkar det vara ”kar” och ”kärng” som var de traditionella normalorden. ”Kärng” var alltså inget nedsättande ord. Men ”kärng” blev med tiden rätt så negativt laddat. I Västervik var ”fruntimmer” det neutrala ordet. I dag upplevs ”fruntimmer” som negativt av många, men man kan även tala om ”ett duktigt fruntimmer” och så vidare. ”Mänske” (med s och k uttalade var för sig) användes ofta om en kvinna, ofta nedlåtande: ”Va e de där för e mänske?” ”Den där mänska ho gör som ho vill.” När det gäller barn var ”flicke” och ”pojk” de neutrala orden, och i vardagslag ”kille”, ”grabb” och ”tjej”. Mer värdeladdade ord var bland annat ”bork”, ”slyngel”, ”fänte”, ”slyne”. Vanligt och starkt fördömande var ”kåne” för flickor och yngre kvinnor med misshagligt beteende. Men det fanns som tur var också skötsamma ”vållaflicker” och ”vållapojke”.
Svenskan kommer nog aldrig att utvecklas dithän att kön inte syns alls i språket. Det är inte heller målet för dem som strävar efter en förändring. Vad det handlar om är att man vill undvika att använda uttryck som känns diskriminerande.