Klasshatets förtärande makt

Joyce Carol Oates befäster på nytt sin position som en de mest intressanta nutida berättarna och en mycket skicklig hanterare av det skrivna språket i sin nya roman Den tatuerade flickan.
Här möter vi den intellektuelle och förmögne akademiske juden Joshua Seigl i vars liv Alma Busch kliver in, en flicka från den obildade pöbeln; promiskuös, fetlagd och tatuerad. Alma anställs som assistent hos honom när han hans neurologiska sjukdom börjar göra sig påmind och han börjar behöva hjälp med både praktiska vardagsbestyr och med att sortera och arkivera sina manuskript och andra papper från sitt författarliv. Han är ännu ung, bara 38 år, och vill inte inse att han redan är på väg utför trappan.
De förstår inte varandra. Men Joshua Seigl tror att han förstår, han utgår ifrån att han har tolkningsföreträde utifrån sin upphöjda position. Samtidigt är han en rättskaffens man. Han förstår inte hur hon först hatar honom, han förstår inte hennes klasshat och antisemitism, det hat som kommer ur hennes underordnade position. Själv tycker han att han är god mot henne och behandlar henne med respekt.
För att kunna hantera sin underordnade ställning och det förakt hon känner riktat mot sig fantiserar hon om att döda honom. Hon hämnas på honom och hans fina vänner genom att spotta i deras drinkar och stryka av sitt mensblod på deras blodiga biffar när hon ska servera dem vid bordet.

Grymhet, hat och självutplåning har alltid varit centralt i Joyce Carol Oates författande och är det underliggande temat även i denna berättelse. Ändå blir det aldrig grovt, makabert eller motbjudande eftersom vi kan förstå drivkrafterna bakom dessa starka känslor.
Joyce Carol Oates har också en alldeles ypperlig förmåga att skildra unga underklasskvinnor inifrån, utan vare sig pekpinnar eller moral och utan förklaringar eller överslätande förståelse. Almas snedvridna livskonstruktion och bevekelsegrunder står för sig själv och behöver inte förklaras, det räcker att vi ställs inför dem och häpnar.
Skildringen av den intellektuelle Joshua sker också inifrån och växlingen mellan dessa perspektiv är en viktig del av dynamiken i berättelsen. Det dramatiska slutet till trots känns det ändå som om delar av historien saknas, och den dröjer sig därför kvar extra länge.