Klantighet sänkte fin konsert
Bara två betalande på visafton i Lofta kyrka.
Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. När tiden var inne stod totalt sju personer i vapenhuset och väntade. Tre från församlingen, med sommarvikarierande kyrkoherden Sara Ahlbom i täten. Jag själv och min fru. Samt två betalande!
Vad skulle nu ske? Vi kom överens om att döpa om konserten till genrep. Det passade fint, för detta var första gången de tre uppträdde som grupp. Och visst kunde det bli roligare så för artisterna än att bara packa ihop och fara vidare på vad som skulle bli deras turné.
Situationen var märklig. Församlingen var oskyldig. Den hade bara hyrt ut sin kyrka till gruppen. Artisterna lika skuldlösa. Deras agent hade ansvaret.
Att jag inte nämner hans namn beror inte på vänlighet utan på ointresse. Om en samordnare avslöjar sig som totalt likgiltig och okunnig om lokala förhållanden borde han hitta något annat att syssla med.
I torsdagstidningens kyrkoguide stod det bara att Anita Strandell och två musiker skulle framträda och att entrén var 180 kronor.
Jag ringde pastorsexpeditionen på fredagsförmiddagen och frågade om detta var enda annonsen. Nej, onsdagstidningen hade haft en annons, men den var så liten och grå att inte ens jag (som nästan har som jobb att speja efter musikevenemang) hade sett den. Sista meningen löd "Ev. kvarvarande biljetter kan köpas vid kyrkoentrén".
Uppriktigt nu. Det var synd om de tre, mycket framstående artisterna. Det var synd om alla som missade ett festligt "genrep". Vad som räddade kvällen var de tres goda humör. Det höga biljettpriset verkade de ovetande om.
I och för sig var naturligtvis konserten värd priset. Men presenterat för församlingsborna i predikoturerna och bara några dagar före Visfestivalen gjorde nog att all lockelse uteblev. Den festivalen känner förresten Anita Strandell, även om det är ett halvdussin år sedan hon var med.
Lofta kyrka med tomma bänkrader är fortfarande en akustisk håla. Musiken går fram. Men vart tar orden vägen?
Det gäller såväl visornas texter som Anita Strandells kommentarer.
Först när vi sju fick artisterna att koppla bort alla förstärkningssladdar och satte oss på första bänken blev allting njut- och fattbart.
Självfallet sjöng Anita en hel del stoff av sin avlidne make, Cornelis Vreeswijk. Men också Ferlintexter liksom visor av Barbro Hörberg. För att inte tala om Cornelis härliga, svenska version av Tapio Rautavaaras finska Tango. Vår lilla skara lyckades till&med få ensemblen med på ett extranummer, en liten resa förbi många av de svenska visdiktarna.
Andra höjdpunkter var Anders Färdals gitarrspel och Jörgen Smedbys rent akrobatiska spel på sin kontrabas, inte minst i hans egna, rent instrumentala arrangemang av visor som Olle Adolphsons "Nu är det gott att leva".
Ett tips till IFK i Västervik som då och då ställer upp som konsertarrangör och lyckas så bra. Försök att få hit de tre!
Deras artisteri, spelglädje och utstrålning borde kunna fylla Sankt Petri!
Till Törnsfalls kyrkas "Musik i sommarkväll" på lördagen kom däremot en hel del folk. Den konserten hade en annan, allvarligare karaktär och ton. De medverkande var sopranen Solbritt Wejde, pianisten och organisten Berit Högberg Backman, cellisten Erik Bohlin och Per-Olof Skiöld, flöjtisten hos Radiosymfonikerna.
Att de kom till våra trakter hänger mest ihop med att Solbritt Wejde växte upp i Loftahammar. För Per-Olof Skiöld är även Västervik bekant. 1995 skrev Rune Elmehed "Variationer över Eja, mitt hjärta, hur innerlig är fröjden" (även kallad Nävervisan, 598 i gamla psalmboken) för flöjt och orgel. Per-Olof Skiöld var med och uruppförde verket den våren i Sankt Petri kyrka tillsammans med Eksjöorganisten Mats Larsson.
Södertörnensemblen brukar de fyra kalla sig när de uppträder, och det händer lite då och då. De trivs tillsammans och har en gemensam syn på musik. Deras program hette "Allt är nära allt är långt ifrån", en titel hämtad hos Pär Lagerkvist. Ett par Lagerkvist-dikter, tonsatta av Gunnar de Frumerie ingick också i programmet.
Apropå Rune Elmehed sjöng också Solbritt Wejde hans sköna arrangemang av folkvisan "I denna ljuva sommartid".
Uppläggningen blandade sång med ordlösa inslag där de tre instrumentalisterna fick visa sina krafter. Pianot ledsagade de flesta visorna. Men både inledningen, ur Händels "Neun Deutsche Arien", och finalen med Telemanns "Ewige Quelle" fick vi höra från läktaren, med extra lyft genom Törnsfall-orgeln.
Så jobbar vi med nyheter