Katt- och hundfotografier av rang

I vårt land är vi så fria att vi måste göra som alla andra. Vissa saker är tillåtna, andra inte. Det är inte tillåtet att tycka om vykort med söta hundvalpar och kissekatter på. Barn kan möjligen under en övergångsperiod få samla på bilderna, och om det kniper kan ett kattkort skickas till farmor på födelsedagen.
Det finns regler för stort och smått i världens friaste land. Vårt förhållande till husdjuren och fotografierna av dem är ett sådant. Så strängt taget gör Anders Johansson allt fel. I bok efter bok visar han upp fotografierna av sina katter, numera även hunden Ruzzo i författarens senaste alster Tuffe, Kajsa och Ruzzo.
Så där går det att raljera (och säkert förekommer de syrliga kommentarerna). Men, förutom att fotografen Anders Johanssons bilder inte har särskilt mycket gemensamt med gullkorten av katterna i vykortstället, går också hans engagemang i texterna farligt nära den gräns som inte får överskridas.
Jag talar inte endast om förbjudna marker i samband med hur vi får känna inför djurbilder i största allmänhet, utan också det staket som rests och på vars grind det står "Varning för den icke politiskt korrekta åsikten!"

Att som Anders Johansson befinna sig vid gränser till det förbjudna och det farliga har uppenbart sina risker. Man kan bli missförstådd. Men författaren skulle inte vara den moraliskt indignerade skriftställaren om han inte vågade ta den risken.
Förutom att boken om Tuffe, Kajsa och Ruzzo (och Anders och Britt-Marie förstås) är betagande, ja rent av intagande, (Se upp! Innan ni vet ordet av kanske också ni blir med hund) förmedlas i några koncentrerade dokument etiska och existentiella reflektioner.

Om natten i en stund av eftertanke skriver författaren: "Jag skulle inte sälja dem för alla pengar i världen, vilket är en känslomässig omskrivning av en etisk värdering: de är individer och de är absolut oersättliga!" Insikten får tjäna som stenen som kastas i vattnet. Ringarna når långt och kan möjligen också påverka stranden på andra sidan sjön.
I Anders Johanssons böcker finns ofta ett eller två fotografier som blir just den bokens "bild". Men det finns också avsnitt i texten som gör att boken får en spik att hängas på i minnet. Uppslaget på sidorna 40-41 visar det oansenligas värde: vintern!
Anders Johansson skriver om sig själv och hunden i den tidiga morgonen: "Det här är hans bästa tid - och egentligen min också. Vintern, kylan och snön är en klart underskattad årstid. Aldrig är man så mycket plats som då". För de orden skall boken också läsas.
Så är vi där igen vid vad man får och inte får. Gränserna. Är det tillåtet att uppskatta vintern? Är man en Berner sennen och heter Ruzzo existerar inga sådana staket. Dessa får de som upprättat dem gärna behålla för sig själva.