Kyrkan fylldes. Även innehållsmässigt levde konserten upp till titeln. Både musikaliskt och artistiskt väcktes karnevalkänslan. De som stod för resultatet var dessa två: Saxofonisten Carl-Henrik Fernandi. Han tillhör Sveriges toppskikt inom den konsten men är också en av ”våra egna talanger”. Pianisten Pär Lund. Stockholmare och mer obekant för Västervikspubliken, men det har hänt att Carl-Henrik och han uppträtt tillsammans tidigare. Pär är inte bara en lysande pianist. Här medverkade han även som kompositör och extra laddare av karnevalstämningen, inte minst i improvisationer som t ex Abba-toner, ”vitsar” kring Bamse-kungen och en styv bearbetning av Rimsky-Korsakovs ”Humlans flykt”. Carl-Henrik har vi mer lärt känna som seriös tolkare av klassisk musik på sina saxofoner. Här växlade han enbart mellan alt och sopran. Ett par just klassiska inslag var Georges Bizets allvarliga ”Agnus Dei” samt en av världens mest älskade opera-arior, Händels ”Lascia chio pianga”. Där lät han verkligen sin altsax sjunga!
Det var mycket som fick hela publiken (jag skriver inte församlingen trots att vi satt i kyrkan) att häpna över vilka tekniska fenomen de båda artisterna är på sina respektive instrument. Men i Carl-Henriks fall även hans inre instrument – visslingen. Händel-arian inledde han med överlägsen sopranvissling för att som final lugna ner tonen med sin altsax. En och en halv timmes intensiv karneval. För att illustrera just detta växlade de båda ofta karnevalskläderna. Humledräkten med det gula huvudet lockade fram dubbla applåder.
Hela konserten filmades. En visning av den filmen är en idé som jag stämplar här. Många i stora S:t Petri satt så långt från scenen att de knappt kunde se allt som hände. På filmen kommer alla nära de två artisterna. Det skulle locka. Sista meningen är en direkt uppmaning till filmarna.