Känslosamt och kritiskt

Alldeles lagom till rapporten om svenska myndigheters agerande i samband med tsunamikatastrofen, kom lägligt nog Pigge Werkelins självbiografiska bok om hur han upplevde katastrofen. Och det är bara att konstatera att den kritik som riktats mot regeringen återkommer även här, fast i betydligt giftigare ordalag än i de officiella myndighetsrapporterna.
Pigge Werkelin är gotlänningen, företagaren och entreprenören som blev Pigge med hela svenska folket när han förlorade sin fru och sina två små pojkar i katastrofen för snart ett år sedan. En del kritik har riktats mot att han tillåtits ta så mycket plats i medierna och att man borde ha värnat mer om hans integritet då han befann sig i chock.
Själv verkar Pigge Werkelin ta kritiken med ro. Han menar att likaväl som medierna använt honom för att skapa rubriker, har han utnyttjat medierna för att underlätta sökandet efter sin familj. Han talar om journalisterna i katastrofens Thailand med stor respekt då han menar att det var de som var rappast och som satt inne med mest kunskaper om hur saker och ting fungerade när ingenting var som det skulle. De svenska myndigheterna ger han inte mycket för i sin bok.
Av vad jag har läst om Pigge Werkelin förut har jag fått uppfattningen att han mitt i allt elände velat skapa bilden av sig själv som en fixare. Den bilden befäster han i boken och jag kan inte låta bli att ibland bli lite smått irriterad över en del av hans utläggningar om hur handlingskraftig han var i en situation där alla andra stod handfallna.
Men irritationen är tack och lov inget beständigt. Det är i stället fascinerande att läsa hans bild av svensk byråkrati när den är som värst och att följa hans kamp för att hitta sin familj. Hur han måste hitta alla tänkbara kryphål för att få hjälp och hur frustrationen över maktens långsamma kvarnar gör att han tvingas bli extra påhittig för att lösa situationer han aldrig trott att han skulle ställas inför.
Men boken är framför allt en mycket känslosam och tragisk skildring av en av de största naturkatastroferna i modern tid och dess fasansfulla konsekvenser för en enskild människa. För någon som inte var där blir det overkliga lite mer verkligt i och med de målande scenerna av hur flodvågen sveper iväg Pigge Werkelins familj och hur han räddar sig upp i ett högt träd tillsammans med några andra överlevande. Hur det luktar i uppsamlingstemplen och hur makabert det känns att leta efter sin familj bland förruttnade lik som inte går att känna igen. Hur det känns att ge klartecken till att skicka in begravningskistan i kremeringsugnen och sedan vänta i 45 minuter på att få sina älskades benbitar på ett litet fat. Det är omöjligt att föreställa sig vidden av de känslor som väller upp vid en person som tvingas genomgå allt detta, men boken gör kanske att man kommer lite närmare en slags förståelse. Stundvis rinner tårarna ohämmat när man läser boken.
Det som är lite speciellt med den här boken är att den både är en tårdrypande berättelse och ett brinnande aktuellt slagträ i den politiska debatten. Den blir rätt och slätt ett tragiskt dokument över en redan historisk katastrof.