Känsligt, sinnligt

Elisabeth Rynell publicerade flera diktsamlingar innan hon uppmärksammades som romanförfattare. Och ett antagande säger att det torde vara fler som läst romanerna Hohaj och Till Mervas än diktböckerna.
Men efter dessa kringelvägar är kanske tiden inne för en bredare läsekrets att upptäcka poeten Rynell. I vår publicerar hon samlingen I mina hus.
Ämnen och stämningar från tidigare böcker återkommer i dessa dikter. Lyriken och prosan. Som katten vid spisen söker värme och ett slags närvarons samlande punkt, strävar diktens människor efter identitet och vila. Runt omkring henne är världen kall, också rent fysiskt, i det stycke Norrland som är poetens.

Diktsamlingens titel för tankarna till religionens inneslutande rum, och tron bjuder också in frusna själar att värmas. Ändå ser jag kärleken som den kraft som lägger sina händer på människan som den mest påfallande.
Några avsnitt i dikterna nästan bränner av den åtrå som tinar en frusen människa till liv igen. I dikten "Skötena" skriver Rynell vackert och sinneligt. Det är diktens kvinna som ber:
Drick
min vän
Skötena.
Detta med
skötena
längst inne
förblir hon mitt i njutningen
orörd
Ro mig
säger hon
Låt mig / klyva vattnen

Att skriva så om kärleken, att längta så, att uppleva denna andlighet i det våldsamma, vittnar om längtan. Även om Rynell aldrig predikar, än mindre skriver sin läsare på näsan, förmedlas likväl stora sanningar, kanske delvis bortglömda eller schackrade i vår tid.
Kärlekens väsen och villkor är ett sådant ämne. Ett annat rör sammanblandningen av medel och mål. I dikten "Prins Hatt under jorden" kommer Wittgensteins lärdomar till användning.
Elisabeth Rynells diktsamling I mina hus är ingen bok att läsa igenom för att sedan lägga till handlingarna. Liksom under snön ropar dikterna som blommor att bli upptäckta. Att få bli plockade av en känslig, och samtidigt girig hand.