Känsligt och ömsint

Thomas Tidholms nya diktsamling, Error, påminner till det yttre om en gammal lärobok. Och med gammal menar jag en tid då ännu inte käck layout kommit med i bilden.
Över det brunmurriga mönstret står liksom stämplat i signalrött och svart boktiteln, Error. På engelska betyder ordet misstag. I dikten är Error en man som hamnat i en tromb.
Symboliskt uppfattat, men nog så omtumlande för den som upplever tillvaron som en sådan virvelstorm:
Han var i en tromb, därinne
fanns möjligheter, men inte
att välja på. Han skulle nu
leva kanske åtta tusen dagar till
Men, fortsätter dikten, det är inte endast denne man, Error, som tumlar runt i tillvaron, alla människor slängs runt som befinner de sig i universums stora torktumlare.
Är det en lärobok Tidholm skriver? Dikter som berättar om hur det blev som det blev i samhället? I livet? I tillvaron. Att den lilla människan befinner sig i fara, och borde stämpla varningsorden över sina och andras livsdagar.

Dikten "Den trettonde dagen" är som titeln indikerar ödesmättad. Ett hotande något hänger över mänskligheten. Barnets många frågor fick aldrig ett tillfredsställande svar.
Visserligen finns det krafter i samhället som vill förbättra livet för människorna, men särskilt djupt under ytan av välfärden kommer inte dessa välgörare. Återstår således för individen att inta en slags livshållning som var vanlig när skolböckerna såg ut som omslaget.
Tidholm skriver: "
Än ska dagar visserligen komma, släpljus
övergående i skymning. Vi ska leva
då också, här eller i media
väl underhållna, lite blekta av strålning
Andra dagar sitta i fönstret. Det snöar
och en blåmes hackar på brädet.
Fortfarande mycket miljö kvar därute,
men naturen ska ta över mer och mer
Framför mig ser jag en människa vid fönstret, stilla väntande på skymningen. Så annorlunda stadslivets hektiska puls där "ställtiden" är lika med noll.

Tidholms dikter är skriva med erfarenheter i ett Sverige som inte finns längre, men som kan grävas fram av nutidsarkeologer ur farmors och morfars lådor på vindar och i skjul. Allt skulle bli så mycket annorlunda, och bättre, trodde barnbarnet.
Och visst blev mycket bra, men svaren på barnets många frågor får vi vänta på.
Tidholm skriver känsligt, och inte så litet ömsint, om hur den lilla människan, liksom i den där tromben, kastas runt av krafter långt mer hårdföra än vad någon lärobok kan utbilda samhällsbyggare som i uppgift får att dämpa effekterna av detta samma livs bryska framfart.