Ibland har jag funderat på hur soldaterna Fredlig, Oblyg och Snäll egentligen var som personer. Om deras soldatnamn stämde med deras karaktärer.
De var soldater vid Bohusläns regemente och deltog i kriget mot Pommern 1807. Jag råkade få ögonen på dem när jag letade efter min farfars mormors far soldaten Arvid Roth, som kom från Hjertums socken och var placerad i Fräkne kompani i samma krig.
De hade fina namn, soldaterna som gick ut i kriget i Pommern: Trogen, Fröjd, Tiger, Kling, Rask (det känner vi ju igen från Vilhelm Moberg), Flink, Skarp, Blixt och Wacker. En soldat hette Eric Gadd.
I skolan har jag vid olika tillfällen haft klasskamrater med efternamnen Knall och Snygg, också gamla soldatnamn.
Namn är intressant när man släktforskar. Det finns så många ovanliga namn. Nu tycker jag nog inte längre att de här soldatnamnen känns så speciella, för jag har sett en hel del efter mycket letande i mönstringsrullor.
Men det finns ju namn jag ändå stannar upp inför och fnissar till lite. Till exempel mästersmeden Olof Snopp som föddes 1751 och bodde i Grythyttans socken i början av 1800-talet. Ordet har uppenbarligen helt ändrat betydelse sedan dess. Snopp är en vit fläck mellan hästens näsborrar, eller en liten kvist.
Fram till början av 1900-talet hade vi patronymikon i Sverige. Det innebär att barnen får pappans förnamn som efternamn, med tillägg av -son eller -dotter. Johan Perssons son Erik hette Erik Johansson och inte Erik Persson. Samma fars dotter Anna fick därför heta Anna Johansdotter.
Det som är bra med patronymikon är att vi som släktforskar har en aning om vad ett barns far ska heta när vi letar efter generationerna bakåt. Har jag en Maria Svensdotter född 1781 då letar jag i födelseboken efter en Maria född detta år och med en far som heter Sven. Har jag tur och det inte är en alltför stor socken så kanske det bara finns en det året.
Något som också är en stor fördel för oss släktforskare är att kvinnorna inte bytte efternamn när de gifte sig. Den traditionen kom kring sekelskiftet 1900. Innan dess hette Maria Svensdotter likadant ända tills hon dog. Det gör det lättare att hitta kvinnorna i kyrkböckerna, och veta att det är samma person.
Kvinnorna var inte jämlika i övrigt, tvärtom, men en makes namn behövde de inte ta utan kunde behålla sin egen identitet hela livet.
Under industrialiseringen samlades många människor på samma arbetsplats och när det fanns många Karl Johansson och Gustaf Svensson var det ofta flera som valde att ta nya efternamn.
Bland kättingsmederna på Gunnebo bruk på 1890-talet har Johan Jakobsson bytt namn till Lindell, Karl Karlsson valde Åberg som efternamn, Gustaf Pettersson bytte till Friberg och Johan Karlsson ville heta Svanström. Det syns i husförhörslängderna att namnbyte var mycket vanligt.
Man bestämde själv vad man ville heta, och behövde inte ta hänsyn till om någon annan redan hade samma efternamn, så länge det var ofrälse. Det var bara att säga till prästen. Därför finns det många som heter Blomgren, Hallberg och Edman utan att vara ett dugg släkt med varandra.