Det är Hastings, högsommarvärme och en bit av den engelska sydkusten. Otaliga fiskmåsar svävar över den steniga stranden. Dom säger att det betyder tur att bli träffad av fågelbajs, jag tycker att det är en klen tröst för en förstörd klänning.Det är aktiviteter och lektioner 24/7. Vänskapsband knyts redan på flygplatsen, ommodelleras ett antal gånger och blir sedan tajta som gummiband. Det är minnen som ska skapas för livet, just nu, någonstans mellan sommarlovet från högstadiet och början på nästa termin i en högre årskurs eller på en ny skola. Det är språkresa och jag är kursledare. Telefonen ringer nästan oavbrutet och dramatiken pulserar på låg och hög nivå. Från att ropa ut information i flygplanets högtalare till att sitta på sjukhuset i tre timmar med en student och dennes skadade tumme. Det är hemlängtan och skavsår och förkylningar och kärlek och äventyr och kulturkrockar.Både för elever och ledare komprimeras tillvaron och fylls med så mycket innehåll att tidsuppfattningen kantrar. Nya rutiner, busstider och lunchhak införlivas på nolltid och hjärnan är så fokuserad på problemlösning att det som kommer över läpparna ibland saknar all form av egentlig logik.Elev: Min säng knarrar så mycket att mina rumskompisar inte kan sova, så jag sover i resväskan i stället.Ledare: Kan ni inte turas om att sova i resväskan?Allting blir mer eller mindre normalt efter ett tag. Vi ledare beter oss som Pavlovs hundar, men i stället för att börja utsöndra saliv vid ljudet av en klocka pumpar adrenalinet frenetiskt i våra kroppar vid minsta livstecken från våra mobiltelefoner. Varje signal får oss att hoppa högt, kasta oss upp och svara med ett röstläge som är misstänkt likt det man hör hos SOS-alarm. Det är vårt ansvar att eleverna mår bra, och efter den chockartade upplevelsen att behöva tillkalla ambulans åt en student som drabbats av svår andnöd efter en allergisk reaktion är våra nerver på helspänn. Lite lätt hysteriskt fyrar vi av en frågesalva som skulle få de flesta normala människor att ställa sig undrande till vår psykiska stabilitet "Var är du?" "Hur mår du?" "Kan du andas?" "Behöver du åka till sjukhuset?" Vi är så tätt ihoplimmade med våra mobiltelefoner att vi knappt vågar duscha.Språkresa är en skärva av det verkliga England och ändå inte. London genom förstagångsturistens glasögon är Buckingham Palace, London Eye och Piccadilly Circus.Hastings är fish and chips vid strandpromenaden, mängder med pubar och en blandning mellan tråkig, glasig arkitektur i moderna centrum och den stadigt fastetsade charmen i de gamla byggnaderna i Old Town.Vädergudarna vill väl och förråder myten om det evigt regnande England där folk skyndar fram hukandes under tidningspapper uppfällda som tillfälliga paraplyer. Språkresa blir i stället brända axlar, solsting, fotbollsturneringar och byte av värdfamilj. Språkresa är också felsagda meningar, vitt bröd och choklad i en lunchbox, kalla bad och oregelbundna verb. Det är högt och lågt och bra och dåligt. Men det skapas garanterat minnen här.
