Kalmars Rosengård", så brukar en viss Sverigedemokrat i Kalmar kalla Norrliden. Kanske var det inte så konstigt att jag kände mig skeptisk när jag först flyttade dit hösten 2008. Jag mötte många studenter som varnade mig för mitt nya hood, även om ingen av dem själva någonsin hade bott där. "Grattis till lägenheten i våldtäktsghettot" var det en kille som sa till mig under min nollning.
Och nu efter tre år i Kalmar kan jag konstatera att de inte visste vad de pratade om. Efter några veckor började jag se Norrliden för vad det egentligen är: lugnt, trevligt och öppet. Jag har nog faktiskt aldrig bott på ett sådant lugnt ställe som mitt hörn av Norrliden innan. Jag hade dessutom sådan tur att den lugnaste, trevligaste och mest öppensinnade personen av dem alla flyttade in i samma port som jag.
Min granne kommer från Kurdistan och har bott i Sverige i fem år. Han har lite svårt med svenskan och det första året kallade han mig Leon. Andra året hette jag Lejin och det senaste året har han varit ganska nära med Ejlin. När han ska skicka viktiga mail hjälper jag honom med översättningen och när han ska deklarera eller söka bostadsbidrag hjälper jag honom att fylla i papprena. Har man världens bästa granne är det roligt att hjälpa till.
När jag åkte hem till Västervik över sommaren 2009 lämnade jag en lapp på hans dörr med mitt nummer ifall han behövde få tag i mig. Fyra timmar senare ringde han för att kolla om jag hade kommit hem ordentligt. I julas lämnade jag ett julkort utanför hans dörr och när jag kom hem på kvällen satt det en lapp på min dörr. Det stod att jag var världens bästa gran (slug som jag är misstänker jag att han menade granne), att jag var snäll och att jag alltid var så glad. Ibland knackar han på och ger mig mat han har tagit hem från jobbet och ibland bjuder han in mig på te och cigg. Vi sitter i hans kök och pratar om livet, religion och hans familj som är kvar i Kurdistan. Varje gång vi skiljs åt, vare sig det är hemma eller i mataffären, säger han grattis och önskar han mig lycka till. Med vad vet jag inte riktigt men jag gissar att han menar med livet. När jag åker hem till Västervik skickar han varma hälsningar till mamma och pappa, som han träffat en enda gång, och han blir alltid själaglad när jag kommer tillbaka.
Han är omtänksam, min granne. Snäll och rolig. "Allt mitt är ditt" är ett motto han lever efter och han lånar glatt ut bil, tid och mail-lösenord när jag behöver. Ibland när jag dansat lite för länge och missat sista bussen hem på helgnätterna har jag ringt och han har kommit som ett skott. Det är viktigt att jag har roligt, säger han. Om jag är glad är han glad. Och med en sådan granne kan man inte vara annat än glad.