Julia Roberts imponerar

Mike Nichols har haft en konstig karriär. Han slog igenom redan på 1960-talet när han regisserade ?Who?s afraid of Virginia Woolf? och ?Mandomsprovet?, han gjorde Melanie Griffith till superstjärna för några år med ?Working girl? på 1980-talet, han lät John Travolta porträttera en Bill Clinton-klon i den satiriska ?Spelets regler? 1998 och han gjorde den mästerliga miniserien ?Angels in America? häromåret. Men han är också regissören vars senaste långfilm var ?Good vibrations?, där Garry Shandling spelar en utomjording vars snopp brummar när den får erektion ? och det får den ofta.

Som tur är har Nichols med ?Closer? återfått sitt vett och sans, och det rejält. Platsen är London, och vi får möta en kvartett människor vars liv knyts ihop av två saker ? kärlek och åtrå. Dan (Jude Law) är centralgestalten, en misslyckad journalist och författare som försörjer sig på att skriva dödsrunor, som en dag får se strippan Alice (Natalie Portman) bli påkörd av en taxi. Han följer henne till sjukhuset för omplåstring, och ögonblicklig förälskelse uppstår. En tid senare ska Dan få sitt författarporträtt taget till sin debutroman. I studion möter han fotografen Anna (Julia Roberts) och ögonblicklig kärlek uppstår. Ytterligare tid förflyter. Läkaren Larry (Clive Owen) gillar hård sex, och luras på en nätchatt att besöka ett akvariecenter, där en villig kvinna ska vänta på honom. Anna, som gillar att besöka akvariet, hamnar i hans väg. Och ja ? kärleken blomstrar. Snart har även Larry och Alice träffats på Annas fotovernissage, och elektricitet uppstått. Katt och råtta-leken kan börja.

?Closer? var från början en pjäs, vilket märks. Det är ett oerhört tätt drama där allt fokus ligger på manuset och skådespelarnas förmåga att gestalta sina roller. Resultatet är strålande. Portman och Owen har båda ytterst förtjänstfullt Oscarnominerats (varför de hamnat i birollskategorierna är dock en gåta), men dramats största stjärna är Julia Roberts. Hennes nedtonade och ibland nästan osynliga tolkning av Anna ligger fjärran de roller som rönt henne störst uppmärksamhet, och frågan är varför ingen annan låtit henne spela sådana här roller tidigare. Det är svårt att förklara, men hon syns så mycket mer just därför att hon inte tillåts ta någon plats. Även Jude Law, som drar filmens största lass, gör sin bästa rollprestation på länge.
Det enda minustecknet i sammanhanget är att det intrikata manuset hinner ta en vändning för mycket innan allt är över. Det blir aldrig krystat, men filmduken darrar lätt av ansträngning. Synd, för annars hade det kunnat bli full pott.