LENA PETTERSSON: Journalist på mitt sätt

Vad jag ska titulera mig har under åren varit lite knepigt. Lokalredaktör tycker jag låter dammigt på något sätt, reporter för tankarna till tuffa män med mikrofon, dold eller synlig. Titeln journalist förbjöd länge min blygsamhet mig att använda. Jag har ju inte gått en enda dag på någon utbildning till det yrket. Men sedan jag för några år sedan träffade en radioreporter som sa att: "Journalist det kan man bli på många sätt, genom livserfarenhet till exempel", så brukar jag kalla mig för journalist. Tydligen finns det arbeten man kan fullgöra med bara livserfarenhet i bagaget. Förhoppningsvis gäller det inte alla. För vem skulle vilja bli opererad av en man som kommer in med kniven i högsta högg och förklarar att: "Jag har aldrig utbildat mig till kirurg, men jag har mycket livserfarenhet."Nu ska det erkännas att jag har fått lära mig ett och annat under åren. I början fick jag ibland påpekat av mina chefer att: "Nu Lena har du nog låtit dina egna åsikter och intressen fått ta över lite väl mycket." Det kunde till exempel gälla när jag skulle skriva artiklar om jord och skog, som blivit några av mina specialområden. Att skriva att skogsvårdsfolket ändrade lagarna lika ofta som de bytte skjorta lät inte bra och att påstå att ekologisk odling var ett nöje förunnat rika länder, men som skulle göra svältande ännu hungrigare, ansågs mycket värre än att svära i kyrkan.Några gånger har redaktionen fått samtal från oroliga personer som haft mig på besök och undrat om jag haft rätt inställning till det de sysslat med. Jag minns särskilt ett uppdrag att skriva om en utbildning som skulle göra deltagarna till bonitologer. Bonitet förde hos mig tankarna till skogstillväxt. Men det här handlade om någon form av alternativ medicinsk behandling. Alla sjukdomar skulle botas på något sätt som jag inte riktigt förstod. Några hundra i timman skulle det i alla fall kosta. Det blev en artikel och många samtal fick jag från personer som ville veta var man kunde få denna undergörande behandling.Ett annat uppdrag som jag bara fått en gång, är att åka på kattutställning. Att se rad efter rad med små burar innehållande katter som var för värdefulla för att någonsin få komma utomhus och som skulle borstas och fönas innan de visades upp för domarna, blev för mycket. Då hann inte redaktionen sätta stopp och jag fick ett argt samtal om min okunskap om katters mening med livet. Nej, det är hos ett helt annat sorts folk som jag har haft mina riktiga högtider som journalist. Hos välbyggda, rejäla karlar som kör stora tunga lastbilar eller andra hästkraftstinna maskiner och som utför arbeten som det syns lite efter, där trivs jag bäst. Där behöver man inte pröva orden så noga och ingen av dem har någonsin ringt till redaktionen, varken före eller efter publicerad artikel, och förklarat sig missförstådda.

Lena Pettersson: Journalist på mitt sätt

Titel Nu kan jag snart lägga tolv år bakom mig som medarbetare i Västerviks Tidningen. Hur det kom sig att blev tillfrågad vet jag inte riktigt, kanske det var några, tydligen välformulerade, insändare jag skrivit och brist på andra aspiranter.