John le Carré gör ingen besviken

När det kalla kriget tog slut, järnridån drogs upp och muren föll, så fick världens spionförfattare bekymmer. De gamla beprövade miljöerna var värdelösa. De fick fundera på nya intriger och söka dramatik i andra delar av världen.
John le Carré, som varit och är en av de främsta i genren, har vänt blicken mot Afrika. Det gör han även i Den gode tolken, som är ännu ett mästerstycke av den brittiske bestsellermaskinen (översatt av Ola Klingberg).

Kongo har beskrivits som en av världens värsta begravningsplatser. Det finns fog för den beskrivningen. Folk har dött som flugor medan landet har styrts av den ena tyrannen efter den andra. Alla - mer eller mindre - lika korrupta. Uppbackade av samvetslösa affärsintressen från Europa och USA har det fyllt sina bankkonton i Schweiz. Rikedomarna har deras bröder och systrar betalat med sitt svett och sitt blod.
Årtionde efter årtionde har lokala krigsherrar från rivaliserade stammar bekämpat varandra. Mängder av blod har flutit. Val har hållits. Segrare utropats. Guld och gröna skogar har utlovats. Förlorare har betts fara åt helvete och segrarna har börjat om med samma karusell som förut: förföljelse och korruption har kommit som ett brev på posten.

Det är till den här miljön som John le Carré tar oss med. På en anonym ö samlas mäktiga affärsintressen, representerade av legosoldater och några afrikanska ledare. Tillsammans ska de ta makten i östra Kongo och lägga beslag på det mineralrika landet. Huvudpersonen är en ung tolk med rötter i Kongo. Han är son till en irländsk katolsk missionär och hans kongolesiska älskarinna. Han ställs till slut inför ett moraliskt dilemma: ska han förråda sitt samvete eller sina uppdragsgivare.
John le Carré går åter till storms mot västvärldens utsugningen av Afrika och tredje världen. Det är en frän attack på makten. Hans kritik är svidande och lika briljant formulerad som alltid. Läs den!