Johannes Edfelt en oförvillad iakttagare

En poets verk utgör ett helt, skrev Ulf Linde i efterordet till en samling dikter av Johannes Edfelt för tjugo år sedan. Föreställningar man gör sig om poeter som fortfarande skriver kan därför inte bli annat än provisorier; en ny dikt reviderar alltid det förut skrivna.
I Johannes Edfelts fall är det särskilt tydligt. Under senare år, läs 1970- och 80-talen, har hans röstläge blivit allt personligare. Han har sagt sig vara på väg mot sitt eget innersta, och på den färden har han letts allt djupare in mot sitt ursprung. De fynd han gjort i den tidiga världen, barndomen, har strålat av det ursprungliga och samtidigt fått det han förut skrivit att framstå i en annorlunda dager.

1997 gick Johannes Edfelt ur tiden, och i år är det 100 år sedan han föddes. Minnet uppmärksammas bland annat genom att Bonniers låtit Anders Cullhed sammanställa en antologi.
Cullhed utvecklar tanken hur han med urvalet vill visa fram nycklar till författarskapet: ordmusiken, samt skaldens vägran att försöka skriva det som inte låter sig sägas. ?Om hur detta konststycke gick till, om dessa egensinniga korsningar av formsträng klassicitet och brutal modernitet, glittrande metaforik och absurdistisk minimalism, blodsminuten och mysteriet, vill föreliggande urval ge en så skarp föreställning som möjligt.?
Edfelt var aktiv in i det sista; en oförvillad iakttagare. Brännpunkter publicerades 1996. Slutdikten, Slutstrof, förmår säkert stilla fler än poetens tankar: Ett långt liv når sitt slut. Snart är det färdigt.
Snart upphävs det som heter rum och tid.
Allt som var skönt, allt som var vedervärdigt
förintas. Kvar står evighetens frid.

På det hela taget är Johannes Edfelts sent skrivna samlingar lättåtkomliga, till och med roliga att läsa. Det finns det flera prov på i Cullbergs urval. Men han är även generös med bidrag från poetens ungdomsdikter. Antologiernas mer välkända dikter finns naturligtvis representerade också de. Lindes önskan om att få se ?verket som en helhet? tillmötesgås.
Till Johannes Edfelts diktargärning hör också de många översättningarna av utländsk lyrik. Dessa alster finns inte av förklarliga skäl med här, men att läsa hans egna dikter är som att stå i en poetisk ekokammare.

Hans poesi är skriven på svensk mark, men det är som om hans penna var en radioantenn som tar in röster från främmande platser när han författar. Detta ger styrka och resonansbotten, inte begränsad till hans levnadsår, inte till denna samling. Långt vida in i framtiden ska läsare i mötet med Johannes Edfelts dikter ana poesins styrka. Ur samlingen Spelrum (1990) hämtar jag dikten Adriatisk vår:
Att se sin ålders höst bli ett med våren
vid adriatisk kust, där vågsvall slår
mot bergets fot ? jag räknar inte åren;
så låt mig leva ögonblickets vår&