Johanna Thydell med mindre gester

Hon fick sitt stora genombrott redan som 23-åring, med "I taket lyser stjärnorna". Berättelsen om tonåriga Jenna vars mamma är döende i cancer grep både läsare och kritiker och belönades med Augustpriset i barn- och ungdomsklassen.Några år senare kom uppföljaren "Det fattas en tärning", som också den utspelas mot en mörk fond. Men Johanna Thydells tredje bok "Ursäkta att man vill bli lite älskad" skiljer sig från föregångarna.- Jag har blivit uppmärksammad för att skriva om allvarliga ämnen. Nu kände jag att jag ville se om jag kunde skriva en historia med mindre gester, med en story där ingen skiljer sig och ingen dör. Där man inte tar i så. Det var en utmaning, säger hon."Ursäkta att man vill bli lite älskad" handlar om tonåriga Nora. Nora som inte skär sig i armarna, eller stoppar fingrarna i halsen. Som inte har skilda föräldrar eller behövt uppleva att någon hon älskat har dött. Nora är tuff och rolig, berättar sin historia med humoristisk distans och språkligt schvung. Så här beskriver hon sin bästa vän Lisa:"Lisa Lövely Lind. Af medellängd, af normalvikt, af felfri. Snygg men inte dum, smart men inte tråkig och en gång grävde vi ner en fult broderad tygtrasa där det stod att vi skulle vara vänner för evit."- För att göra en sådan här "liten" historia bra måste man lägga in en extra växel och vara skicklig på språksidan, annars faller det ganska platt. Då blir det bara ännu en bok om vänskap och killar - och det blir oändligt tråkigt i mina ögon, förklarar Johanna Thydell.Men självklart finns det mörka stråk även i berättelsen om Nora. För trots att Nora på ytan verkar ha det så bra tycker hon inte att hon duger. Hela tiden jämför hon sig med andra och allra mest med bästisen Lisa. Hennes jakt på bekräftelse gör henne blind för hur andra uppfattar henne.- Att känna att man inte duger är en stor sak. Det är ingen grej som bara tonåringar går runt med, det har jag själv känt och känner fortfarande. Temat är viktigt, men kanske inte lika dramaturgiskt tacksamt som "I taket lyser stjärnorna", det är inte så enkelt att sammanfatta i en baksidestext.Vid det här laget har Johanna Thydell hunnit tröttna rejält på att få frågan varför hon valt att skriva för ungdomar.- Jag ser aldrig mina böcker som ungdomsböcker. Jag inser att de funkar bra i den genren och jag har många unga läsare, men jag skriver böcker om ungdomar för den som vill läsa.Med åren har hon också lärt sig att värna om sitt privata jag. Det är ingen hemlighet att Johanna Thydell precis som Jenna i "I taket lyser stjärnorna" miste sin mamma när hon var tonåring. Men hon är noga med att dra en skiljelinje mellan sitt eget liv och sina huvudpersoners. Böckerna är inte självbiografiska, inskärper hon.- Vissa saker är viktiga att prata om och vissa saker är viktiga att bjuda på, men man måste också skydda sig själv lite grand. Det har jag blivit bättre på att göra. Ingen människa ska behöva få varenda sak i sitt liv skärskådad, en del saker måste man ha för sig själv.

Johanna Thydell med mindre gester

Hur följer man upp en succé? Johanna Thydell, som fick Augustpriset för sin debutbok "I taket lyser stjärnorna", har hunnit fundera över det både en och två gånger. Lösningen blev att skriva en helt annan historia.