- Javisst, i november ska jag till Västervik när "Qvännarn rinner över" har 30-årsjubileum, berättar han.
"Qvännarn" är orkestern han har tillsammans med äldre brodern Tomas och bröderna Ola och Erik Berg, gamla musikerkompisar från Västervik. Tillsammans ger de nytt sväng åt gamla barnsånger. Då spelar inte Anders slagverk, utan kontrabas.
- Det är morfars gamla bas jag spelar på, det var med honom allt det här med musiken började för mig, säger Anders.
Morfar, Alf "Affe" Johansson, var ledande i bruksorkestern på Tändsticksfabriken, hade dansorkestrar och var med i orkesterföreningen.
- När jag var sådär fem år och han var barnvakt åt mig så fanns där alltid en trumpet eller ett horn, och han visade mig hur man spelade.
Ibland repade morfars band hemma i vardagsrummet, musiken fanns där från början. En entusiastisk pianolärare, Jan Bergström, ser till att skolpojken Anders också lär sig musikteori. Något han har god hjälp av när han sedan även börjar spela trummor. Efter bara ett par månaders trumlektioner spelar han marscher på stan med brunnsorkestern.
När klasskamraterna lyssnar på topplistan lyssnar Anders på Charlie Parker. Trombonisten Bob Henders (Gunnar Börjesson), som flyttat hem till Västervik efter sin internationella karriär, hjälper Anders och hans kompisar att starta storband.
- Jag var en nörd såklart, lillgammal! När mina skolkamrater på högstadiet var ute och festade eller spelade fotboll, så satt jag hemma hos pensionärer och lyssnade på gammal jazzmusik, säger Anders Åstrand.
VT träffar honom i Stockholm i hans studio vid S:t Eriksplan. Där i den nedlagda biografen Capitol har slagverksensemblen Kroumata sina lokaler. Där finns lämpligt nog också Anders Åstrand, ett stenkast från bostaden för övrigt.
På några få kvadratmeter trängs slagverk av alla de slag; vibrafon, marimba, trummor - och där står även morfars gamla kontrabas. Det blev alltså slagverk som han till slut fastnade för.
Anders gick bara en månad på gymnasiet i Västervik innan han kom in på Framnäs Folkhögskola, utanför Piteå, trots att han egentligen var för ung. Där blev han kvar i många år, studier på högskolan och så åter som lärare.
Sedan dess har han, som många andra som besjälas av musik, vandrat mellan genrerna. Klassiskt med Radiosymfonikerna, slagverk med jazzband och undervisning, ett växelbruk.
Numera är han alltså mycket verksam utomlands.
Ofta i USA, där han håller stora seminarier i percussion, och spelar sin egen musik. Det har han hållit på med i femton år nu.
- Jo, i Amerika är jag ett namn som slagverkare, konstaterar han.
Den som går in på hans Myspace-sida noterar också att alla de stora namnen inom den moderna jazzen vill vara hans vänner. Några stora pengar innebär ändå inte USA-besöken. Kanske skulle han rentav kunna tjäna mer på att kompa till exempel Lill-Babs, vilket han också gjort.
Men att få utforska musiken, och göra det han brinner för, betyder mer. Han är sponsrad av företagen som tillverkar musikinstrumenten. Kan hjälpa dem att till exempel utveckla slagverksinstrumentens klubbor - som sedan bär hans namn. Berömmelse, men alltså inte nödvändigtvis rikedom.
- Det är många bäckar små, säger han.
Tillsammans med domkyrkoorganisten Mattias Wager och sångaren Gary Graden framträder han i kyrkor med fria improvisationer kring kända, och mindre kända, stycken.
- Vi var ju faktiskt i Västervik för bara några veckor sedan, det var jättekul, säger Anders Åstrand.
I november är han tillbaka igen, men då alltså med något helt annat. Som sagt, växelbruk i musik är det som gäller för musiknörden från Västervik.