Jazzig folkton mitt i kyrkan

De här raderna ska handla om vad som hände i Sankt Petri kyrka på lördagseftermiddagen. Låt mig bara ta en liten omväg dit.
Konserter i kyrkorna väcker ofta starka känslor. Ena dagen står en insändare inte ut med att en andakt bryter det han eller hon kommit för att lyssna på (VT 1.9). En annan dag deklarerar ett kyrkoråd i Karlskronatrakten att deras kyrka bara tolererar religiös musik. PRO ville in med en musikkväll men fick nej.
Visst förekommer kyrkokonserter utan att en enda välsignelse hörs. Oftast har då kyrkan helt enkelt hyrt ut lokalen. Där blir nog en ökning. Pengar är ett känt behov.
Det andra exemplet är intressantare. Vad är religiös musik? För det mesta är det texten som avgör. Jag kom att tänka på det i lördags, under premiären för höstens första "Lördagsmusik" i Sankt Petri.
Trion som spelade hade till exempel med Duke Ellingtons "Take the A train". Om den härliga låten istället hetat "Take the elevator to heaven" hade den säkert platsat i Blekingekyrkan.
Det fina med musik är all andlighet den kan förmedla utan att kyrkan sätter sin stämpel på den. Lördagsmusiken förtydligade detta..
Bo Ingelberg, inte bara församlingens organist utan även ledare och arrangör av stimulerande musikäventyr, han hade lyckats engagera Jan Allan, en av landets främsta trumpetkonstnärer. Tillsammans med stadens egen pianist, Bengt Tjäder, och basisten Dennis Malmgren, skulle denne Jan Allan bjuda på någon timmes "Meditativ jazz och folkton".
Och så blev det. Konsertens upptakt med Hoagy Carmichaels "New Orleans" angav tonen.
Det ljuva vädret till trots hade riktigt många avstått eftermiddagssolen för att istället njuta av musikalisk sol. "Soul" kanske är rättare stavning, för det meditativa, det tankfulla slog starkt igenom. Inte bara i själva musikvalet. Jan Allans alldeles egna trumpetton är just meditativ, aldrig utmanande. Både Dennis Malmgren och Bengt Tjäder är på många sätt samma andas barn, även om vi annars mest hör deras spel inom Oskarshamn Big Band med sin mer utåtriktade stil.
Ellington har jag nämnt. En annan och för Jan Allan rent nära kompositör är Nils Lindberg. Att nummer som hans "As you are" och "Shall I compare" kom med i programmet var minst sagt naturligt. Lindberg och Allan samspelade under många år. Och gav bland annat ut LPn "Jan Allan 70". Inspelningsåret var 70, inte Jan Allan. Dit har han nått först i år!
Konsertens folkton var viktig. Under programmet liksom växte den. Evert Taubes "Nocturne" vill jag poängtera för att den blev särskilt personlig.
Allra sist, när de tre i finalnumret seglade ut i romantiken, byggd på Karlfeldts "Jungfru Maria" till Nils Söderströms toner, blev folktonen förädlad, ändå lika äkta.
Extranummer hade de tre inte förberett. Men Jan Allan löste "behovet" genom ett kort citat ur Jan Johanssons musik till Malugns Skinnarspel.
Före finalen höll kyrkoherden, Britt Alf. En kort andakt, vars inringande psalmer (86 och 190) också, musikaliskt, bottnade i folkmusiken.
Även om Jan Allan var konsertens huvudperson fick både Bengt Tjäder och Dennis Malmgren goda tillfällen att demonstrera sina egna konstnärskap.
"Det roliga med nya samarbeten som detta", sade Jan Allan, "är att man alltid får något nytt att ta med sig hem."
Så kändes det alltså för Jan Allan. Säkert också för Bengt och Dennis. Liksom för oss alla i kyrkbänkarna.
Nästa Lördagsmusik i Sankt Petri kommer om en månad, med andra toner. Söndagen 3 oktober leder Bo Ingelberg Vivaldis Gloria med kyrkans kör och kammarorkester samt solisterna Marie Fagerberg Zembachs, sopran, och alten Klara Johansson.