Jag hoppas verkligen att det vi ser inte är allt. Att det där våra ögon inte når kryllar av spöken, zombies, vampyrer och varulvar. En skräckfilm kan göra mig superuppspelt, samtidigt som jag nästan kissar på mig eftersom jag blir så fruktansvärt rädd. En kväll för många år sedan när jag bodde i ett gårdshus i Västervik så somnade jag till en inspelad VHS-film. Filmen jag somnade till var ”Dude, where’s my car” men när jag vaknade ett par timmar senare hade nästa inspelade film på bandet börjat. Det var en inte helt behaglig upplevelse att vakna till ”Night of the living dead” där slöa zombies har ihjäl folk på en kyrkogård.
Men det är den typen av zombies jag vill ha. Förutom teveserien ”The walking dead” är nästan alla zombies snabba nu för tiden. Det är klart att det kan vara hyfsat läskigt med en rabiesgalen och skrikande sprinterzombie, men jag stör mig ändå på att det är så ologiskt. Okej, jag vet att det inte är en logisk eller reell värld, men jag vill hitta logik i det som är övernaturligt och supersnabba zombies med superstyrka är inte verklighetstroget. En människa som dör och lever upp igen borde rimligtvis ha påbörjat en förruttnelseprocess och ruttnande människor borde vara långsamma och hängiga, inte några man skulle sätta pengar på i ett hundrameterslopp.
Jag känner samma sak med vampyrer. Även om jag kan titta på ”Vampire diaries” där vampyrerna går i high school och har magiska ringar som gör att de kan gå i solen så tycker jag innerst inne att odöda med huggtänder ska vara sexiga, hårda som sten och hålla sig inne i sina kistor när det är dagsljus.
En av de bästa vampyrserierna jag vet är ”Buffy the vampireslayer”. Dels för att Buffy är superstark och supercool och att ingen ifrågasätter att en tonårstjej kan spöa skiten ur blodtörstiga vampyrer, men också för att vampyrerna och varulvarna känns verklighetstrogna. Ingen blek hud som glittrar i solen á la den dygdiga tonårsromantiken i ”Twilight”.
Det enda man kanske skulle kunna klandra de klassiska zombieporträtten för är att de alltid hinner ikapp en på slutet, även om båda benen och en arm har ruttnat bort. Men det är nog det som är så satans obehagligt ändå, att de ligger där och lurar tyst bakom hörnet för att i nästa sekund bita en tant i hälsenan. När jag tänker efter hoppas jag kanske inte att just zombies finns på riktigt. Men spöken och vampyrer delar jag gärna världen med.