Lisa var anarkafeminist, ganska radikal och hon gillade inte när andra människor kom med argumentet ”män är från Mars, kvinnor från Venus”. Könet var en social konstruktion och skulle Lisa levt i dag tror jag inte att hon hade bytt åsikt. Trots det hade hon en svaghet för den norska författaren Margit Sandemo. Lisa tyckte att författaren hade en ålderdomlig och strikt biologistisk syn på kön och sexualitet.
Under sju år på 1980-talet skrev Margit Sandemo en släktsaga om släkten Isfolket från Tröndelag i Norge. Författaren, som verkar vara ett under av produktivitet, skrev sammanlagt 47 böcker i serien. Den ville Lisa att vi skulle läsa högt för varandra. För henne var det inte så viktigt att börja från början utan hon valde bok efter omslag och kanske också efter vilken titel som var mest ekivok. Jag har inte något minne av handlingen i böckerna. Den största delen av högläsningen ägnades åt fnitter kring bokens formuleringar och stereotyper som vi bägge tyckte tillhörde en annan tidsålder, en annan moral.
Under den korta period som vi var en del av varandras liv hann vi med att högläsa ett tiotal böcker i serien. När Lisa dog för några år sedan hade vi inte träffats på många år men minnet av högläsningen levde kvar och när den första sorgeperioden var över började jag tänka på vad det var vi verkligen läste för varandra. Jag kom inte ihåg mycket av handlingen. Det var någon uråldrig gubbe som hade sålt sin själ till satan och sedan blev folk drabbade av det på olika sätt.
På något sätt gnagde Sagan om Isfolket i mitt medvetande och pockade på min uppmärksamhet och när jag sedan kom över några av de första böckerna i serien i mellandagarna 2013 bestämde jag mig. Jag måste läsa alla böckerna. Från början till slut. Jag tror inte att det var för att återuppliva minnet av Lisa utan för att få ett slut på historien. De första böckerna sträckläste jag. Det gick rasande fort och vid nyår kände jag att det inte skulle vara något problem att läsa hela serien på ett år. Det gick såklart inte och när det nu snart gått två år sedan dess har jag fortfarande böcker kvar att avverka.
Det som började som en förälskelse i rollkaraktärer och i Margit Sandemos, som jag valde att tolka det som, nästan ironiska sätt att porträttera män och kvinnor, har övergått i en lågintensiv illvilja mot hennes karaktärer, ord, kommatecken och miljöbeskrivningar. Det uppenbara valet vore att bara sluta läsa men det går inte. Jag har närt ett litet monster som sväljer så mycket av min lediga tid att det är löjligt. När jag är klar med Demonernas berg, kommer jag genast öppna Lugnet före stormen, del 42 i sagan. Sagan om Isfolket har blivit min sisyfosförbannelse och Lisa hade nog antagligen tyckt att jag var dum i huvudet.