Jag föll i nyfikenhetens fälla

Jag är hemskt nyfiken, det skäms jag inte för att erkänna. Jag tycker till och med att nyfikenheten är en dygd och att frågvishet är en rent förträfflig egenskap. Kunskap är bra     det är de flesta överens om     och hur ska man få kunskap om man inte är nyfiken och frågvis?
Jag anser också att behov är till för att tillfredsställas. Och vetgirighet kan verkligen göra att jag inte kan koncentrera mig på något annat. Bästa boten är helt enkelt att stilla nyfikenheten.
Men det händer att min nyfikenhet försätter mig i konstiga situationer. Det finns vissa frågor som inte går att ställa utan att de misstolkas. Som "har inte vi setts förut?"
Så här var det:
Jag var inte ute efter att ragga. Det var bara det att nyfikenheten till slut blev mig övermäktig.
Jag sa inte "har inte vi setts förut?" Det vet ju alla att det är mall 1A för raggning och det var alltså inte min mening att få med mig någon hem för natten. Så jag funderade verkligen på hur jag skulle ställa frågan.
Oddsen talade förstås emot att mitt närmande skulle tas som något annat än en invit. Platsen var dansgolvet på festen som hörde ihop med en konferens. Hela tillställningen var ett journalistjippo där de verkligt stora elefanterna dansade och det låg liksom i luften att alla skulle känna igen alla. Bortsett från sådana lantisar som jag då, förstås.
Hela dagen hade jag undrat varför killen såg så bekant ut. Jag tyckte på något sätt att det kändes som om han kände igen mig också. Så i en kort paus i dansmusiken tog jag chansen att stilla min nyfikenhet     jag stod helt enkelt inte ut längre.
"Nu har jag funderat en lång stund," sa jag. "Var känner jag igen dig ifrån?"
Jag tyckte att formuleringen var rätt lyckad. Men det finns tydligen inget sätt att ställa frågan utan att det låter som något helt annat än vanlig simpel nyfikenhet.
Konstigt egentligen. Det här kan ju inte vara en situation som är unik för mig. Varenda människa måste ju gå runt och undra ibland varför ett ansikte ser så bekant ut. Då måste det väl vara möjligt att fråga bara för att få veta? Utan att det ska låta så B?
Han tog förstås för givet att jag stötte på honom och resten av natten limmade han som besatt. Inte ens min skeptiska blick när han plötsligt tog tag i mig och kysste mig verkade hjälpa.
Trevligt javisst, men jag hade inga planer på att fortsätta på tu man hand. Romantiskt var jag helt ointresserad     vilket för övrigt verkar vara det absolut bästa raggningsknepet.
Efter diverse turer och några små missöden på vägen lyckades jag i alla fall ta mig hem helt ensam till slut.
Och jag fick faktiskt veta vad jag ville: Han och jag sommarvikarierade på samma tidning för några år sedan. Fast då bytte vi inte så värst många ord med varandra.