Jag erkänner, jag är textfascist
Jag står helt enkelt inte ut med musik som inte vill förmedla något, som bara är melodi med text till, ofta samma fras som upprepas gång på gång. Ingen tanke bakom alls. Jag klarar inte av musik utan själ, utan en vilja att säga något. Om jag måste höra texten "I?m too sexy for my jeans, I have to take them off. Before you put your hands on my ass" (med Cat5) några gånger till så kommer jag att krevera. Eller Las Ketchup (är det bara jag som minns dem?) som härjade för några år sen (Aservje som låten heter har för övrigt ingen betydelse). Sådan musik bör deporteras till de sälla jaktmarkerna, eller i alla fall Sibirien, så fort som möjligt. Det är en styggelse, styggelse.
Musik är inget att skämta om, det är blodigt allvar. Musik utan mening är i mina ögon ingen musik alls. Musik bör faktiskt handla om något, och då menar jag inte kärlek, ett exempel är låten "Ensamhet", från Nannes senaste skivan "Alltid på väg", som just handlar om hur det är att vara ensam, en annan bra låt på den skivan är "Jag orkar inte älska dig längre" som handlar om olycklig kärlek (ja, det får man skriva låtar om, varför jag inte gillar kärlekslåtar kan vi ta någon annan gång).
Det faktum att vi har en musikindustri där folk kan sitta och knåpa ihop melodislingor, lägga på en röst, göra en video med x antal blondiner och sedan kalla det för musik gör mig illamående. Ordet musikindustri i sig gör att jag vill kräkas. Jag tycker inte att det är ok att musik har blivit något som skall massproduceras (ok, fel ord kanske) och bli någon form av plast-slit-och-släng-engångs-produkt. Britney Spears och company gör inte musik, de gör slagg. Britney är ett kapitel i sig, hennes musik är rent ut sagt farlig, för till skillnad från Cat5 så påstår hon sig ha något att säga, och skyltar med sitt riktiga namn och har konserter och så vidare. Och får klasar med indoktrinerade små tjejer att också bli silikonmonster när de blir stora (Big Brother: here we come).
Nu har jag gnällt på popmusiken (i alla fall den musik vi barn av nittiotalet kallar för popmusik, även kallad plastpop), nu skall jag gnälla lite på rocken i stället. Här har vi musik som inte är fabriksgjord, men man hör inte vad de sjunger. Oftast så är musiken dubbelt så hög som sången och man fattar verkligen inte vad de sjunger. Ok för det, prata om röjet, men kom inte till mig och gnäll om platspopen, vad mig anbelangar så är det ingen skillnad.
Personligen så har jag lättare att försvara plastpopen än hårdrocken, plastpopen pratar ju i alla fall aldrig om att musiken skall ha något budskap utan är bara där för underhållning, och det skall vara något som man kan dansa till etcetera. Detta kan man säga vad man vill om, men när hårdrockare jiddrar och moraliserar över plastpopen så tänker jag bara: "Hycklare. Ingen hör ju vad ni sjunger heller." Ni kan prata om era texter, det skulle hjälpa då ingen förstår dem utan hjälp.
Och nu skall jag visa mina dåliga kunskaper när det gäller rockgenrer, men de band jag menar är typ Hammerfall, Hellacopters, The Donnas, och så vidare. Och rap, don?t get me started, hindra mig från att börja prata om rap, snälla!
Så jobbar vi med nyheter