Jag smider stora planer. Eller rättare sagt: jag och min flickvän smider stora planer.
En jorden runt-resa?
Nej, de ekonomiska resurserna finns inte.
Skaffa barn?
Nej, det är alldeles för tidigt. Det kan bli aktuellt om tidigast fem år.
Vad vi planerar är att flytta ihop. Bli sambos. Vuxenpoäng så det bara smäller om det.
Kanske ingen jättestor grej egentligen. Men för mig är det just det - en stor grej.
Jag har - ända sedan jag kom tillbaka till Västervik efter studier i metropolen Vetlanda, eller mer korrekt: i hålan Holsbybrunn utanför Vetlanda - bott ensam.
Jag stortrivs med att bo ensam.
Jag bestämmer allt själv. Har mina egna regler när det gäller städning (dammsugning en gång i veckan till exempel), vilka gardiner jag ska ha (har haft samma i ett och ett halvt år nu) och framför allt: när jag vill vara själv får jag det.
Tro nu inte att jag föredrar att vara ensam jämt och ständigt. Absolut inte. Roliga saker blir ännu roligare om man gör dem tillsammans med andra personer.
Men några exempel på mitt tänk: under sista året på gymnasiet åkte min klass och vår parallellklass på studieresa till Bryssel. Jag delade rum med fem kompisar. Vi gjorde allt tillsammans. Levde tätt. Under kanske fem-sex dagar.
Det var jätteroligt. Bryssel var fint. Och ett komiskt minne var när en polare somnade under ett studiebesök på svenska ambassaden.
Men, när vår buss hade tagit oss tillbaka till Västervik, satan vad harmoniskt det var att gå hem till sin boning (jag tjuvstartade redan under gymnasiet och bodde ensam i ett halvår) och bara finna ro.
Om jag inte minns fel, så gick ett gäng till krogen och tog ett par bärs. Otänkbart för mig.
Exakt samma scenario var det när min journalistklass på Folkhögskolan hade kommit hem från tio dagar i Tjeckien. Jag hade grymt roligt med alla våra upptåg. Men oj, vad skönt det var med egentid när vi hade kommit hem.
Slutsatsen av allt detta blir följaktligen: om vi nu hittar en trevlig lägenhet, det känns lite läskigt att bli sambo. Att bo ihop med någon på heltid.
Kommer vi att tröttna på varandra? Blir det en massa bråk om löjliga saker?
Jag tror inte det.
För när jag tänker igenom saken ordentligt känns det helt rätt. Min flickvän sover hos mig i min etta, uppskattningsvis, fem av sju nätter i veckan. Vi vill båda det. Vi dras till varandra. Vi har det underbart tillsammans. Jag uppskattar när hon är hemma hos mig när jag kommer hem från jobbet.
Ingen är perfekt - men hon är jäkligt nära. Jag hade tur som stötte på just henne på Palladiums dansgolv just den kvällen våren 2011.
Jag är redo för att bli sambo. Nu gäller det bara att vi har tur och hittar en lämplig lägenhet.