Det första jag känner när jag vaknar på morgonen, det spelar ingen roll om klockan är sju eller elva: ett intensivt kliande under läppen.
Min kropp - och framför allt - överläpp har varit utan snus i flera timmar. En prilla måste in, helst så fort som möjligt.
När jag har satt in den: en känsla som är svår att förklara. Men det är väl någon mix av lättnad, njutning och harmoni.
Så har det varit för mig i ungefär tre års tid nu.
Jag älskar det.
Och jag hatar det.
Det finns en hel del fördelar med snus. Om jag till exempel har ätit ett riktigt skrovmål, och är proppmätt, då finns det inget bättre än att ta en snus efteråt. Att det inte stör folk runt omkring - som rökning gör - är också något väldigt positivt.
Sedan finns det också nackdelar. Mitt liv styrs i mångt och mycket av snuset. Om jag upptäckter - och det har hänt ett antal gånger - att dosan vid normal förbrukning inte kommer räcka hela kvällen och att alla snusåterförsäljare i stan har stängt, då är det kris. Då får jag verkligen kämpa, snusa mindre än vanligt för att det ska räcka hela kvällen. Och, som är ytterst viktigt, ha minst en prilla tillgänglig till morgonstunden.
Det är jobbigt. Jag blir lättretad. Känner mig lite lustig i huvudet.
Det är vid sådana tillfällen som jag funderar på allvar att sluta. Snus är inte lika ohälsosamt som rökning (har i och för sig inga bevis, men rök i lungorna måste vara värre). Samtidigt är inte snus direkt någon C-vitamintablett för kroppen.
Jag snusar också betydligt mer nu än för tre år sedan. Då kunde det gå en halvtimme mellan varje portion. Nu går det max tio minuter innan läppen skriker efter mer. Det genererar också en käftsmäll mot plånboken då varje dosa kostar runt 40 kronor. Jag köper en ny dosa varannan dag i snitt. Det blir en slant på ett år.
Men ändå: snus är fint. Snus tillhör livets goda, precis som öl, godis och ostbågar. Man kan inte vara lika nyttig som Anna Skipper varje sekund - då skulle i alla fall jag inte må bra.
Jag slits mellan två inre viljor. Och det är en hård kamp. Innerst inne vill jag nog sluta. Både för hälsans skull och den ekonomiska biten. Plus, en liten men ack så viktig detalj, det skulle spara plats i mina fickor.
Nåväl, jag lovar ingenting. Men jag har en idé om att avlägga ett nyårslöfte som innebär att snusandet är över för min del. Det gäller att jag har karaktär, vilja och starkt psyke. Men jag ska nog ge det allvarlig chans. Flera andra har ju klarat av det.
Oj, vilken kamp det kommer att bli.