Jag tror inte att det finns en enda författare som har påverkat mig så mycket som Astrid Lindgren har gjort.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst alla hennes böcker – även om mamma läste högt ur en stor del av dem när jag var liten – men hon lärde mig mycket om livet när jag var barn. Hon lät mig se att inte allas barndom var lika lycklig som min.
Jag minns att jag tittade på Madicken och undrade varför fru Nilsson var så arg. Farbror Nilsson, Abbes pappa, var ju så glad jämt. Han sjöng glada sånger och försökte omfamna sin bistra fru, medan hon mest bara knuffade bort honom och klagade över pengar.
Jag minns också när det äntligen gick upp för mig varför Emma Nilsson var så arg, när jag förstod att Emil P Nilsson var alkoholist och söp upp familjens pengar på krogen Tre Lind så att Emma tvingades sälja sin kropp till doktorerna på lasarettet för att deras fordringsägare inte skulle ta deras vackra byrå.
Lyckligtvis vinner Madicken 300 kronor på lotteri och kan köpa tillbaka fru Nilssons kropp så att hon kan få en hederlig begravning när hon dör, istället för att doktorerna ska få kroppen att skära i.
Jag älskar det med Astrid och hennes historier, hon visade barn att livet inte alltid är vackert och glatt. Ibland är det fult och sorgligt. Ibland blir barn retade av sina klasskamrater för att de är fattiga och har löss.
Ibland dör barn i tuberkulos innan de fyllt nio år ens och ibland dör även deras storebröder när de försöker rädda sin lillebror ur ett brinnande hus.
Förra söndagen satt jag i soffan, virkade på en filt till min kommande bebis och tittade på Astrid Lindgrenfilmer. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.
Jag grät när Tengil beordrar en av sina soldater att döda en man som under ett torgmöte vägrar när han ska tvingas jobba i Tengils land Karmanjaka, och jag grät när Ronja rymmer hemifrån och Mattis rider ut i skogen och i sorg skriker ut att han inte har något barn. Det är så otroligt sorgligt.
Och jag längtar tills min bebis blir så pass stor att hen kan titta på Astrid Lindgrenfilmerna med mig, även om jag nog väntar några år med just Bröderna Lejonhjärta. Pippi och Madicken känns som en bättre introduktion.
Vilken himla tur att nästan alla filmer redan finns hemma, jag fick dem nämligen i födelsedagspresent för några år sedan av bebisens fantastiska pappa.