Irriterande lång film ger träsmak

Som min kollega sa när jag berättade att den tredje "Pirates of the Caribbean" är nästan tre timmar lång: "Vad fan är det med filmmakare nu för tiden, fattar de inte sitt eget bästa?". Hear hear, säger jag. För när det muntra piratgänget ska knyta ihop sjörövarsäcken är det främst längden som irriterar. Storyn tappade de bort redan i tvåan men det kändes på något sätt ändå okej - det är charmen, den kvicka dialogen, glimten i ögat och den finurliga mischmaschsoppan av alla piratlegender man vill åt - men när filmen dras ut uppåt tretimmarsgränsen känns det inte längre roligt.
"Vid världens ände" saknar varken spektakulära scener, roliga detaljer eller trivsamt skådespeleri, men det kan inte sägas för många gånger: två timmar och fyrtioåtta minuters piratskoj gör att man lämnar salongen med transportsträckor och träsmak som bestående minnen.

Förtjänsterna då? Tja, man måste älska Johnny Depp, hans porträtt av den försupne, förfljugne men genomcharmige kapten Jack Sparrow måste nu sägas vara hans officiella paradroll.
Även Keira Knightley ser ut att stortrivas och tillsammans lyckas de nästan skapa tillräckliga gnistor för att tända träbocken Orlando Bloom, dock bara nästan.

Visuellt godis finns det också mycket av. Scenerna i öknen då Jack Sparrow ska räddas undan döden han drabbades av i tvåan, där landkrabbor (bokstavligt talat) fraktar hans älskade Svarta Pärla till havet igen är fantastiska att se, likaså slutstriden mellan piratskeppen i en gigantisk malström där Sparrow och Davy Jones (Bill Nighy) gör upp bland master och taljor.
Det talas redan om fler filmer i serien och slutet stänger så klart inga kanonluckor som inte kan öppnas igen, men jag hoppas att de avstår. För betyget för del två och tre blir, likt Keith Richards bleka figur när han dyker upp som Sparrows pappa i ett par scener, bara godkänt. Synd på något som började så bra.