Intelligent och underhållande

Det börjar med en febrig monolog utanför bild. Vem? Det fortsätter med testosteronsvettiga kostymmän som jobbar mitt i natten. Med vad? Det fortsätter med Tilda Swinton på gränsen till nervsammanbrott på en toalett, svettringarna under armarna stora som basketbollar. Vad har hänt? Och så: En exploderande bil. Varför? Det har gått tio minuter av "Michael Clayton" och du är inne i filmen som en värdetransportrånare på Kumla, och du stannar inne, fastnaglad, tills eftertexterna rullar. Om du liknar mig det minsta är du fortfarande inne i den två veckor senare. "Michael Clayton" är en thriller i advokat- och storfinansmiljö. Den innehåller det oblodigaste och mest odramatiska, och därför otäckaste, mordet i filmhistorien. Den ställer en enda fråga: När är det befogat att sälja sin själ till djävulen? Men jag ska inte avslöja mer om storyn utan bara låta den vecklas ut, lager för lager, framför dig i salongen. Filmen är 119 minuter lång. Inte förrän den 118:e minuten förstår du vad som kommer att hända. Det är 119 minuter av lycka över att sitta i en biosalong, vara vuxen, bli underhållen på ett hyperintelligent sätt av andra vuxna människor och lämna barnfilmerna åt barnen. Filmen har premiär i Västervik ikväll.