Jag vänder mig om bara för att stirra in i tv:n. Jag har somnat i soffan och vaknar av att någon gråter helt hysteriskt. Yrvaken försöker jag fatta vad som händer, försöker förstå var jag ska vända uppmärksamheten för att kanske trösta. Hjärtat rusar. Vem är det som håller på att dö i min direkta närhet? Och: är det mitt fel eller?
Jag inser ganska snabbt att det är ett tv-program som låter. Det är ”reality-tv”, alltså INTE ”på riktigt” och den person som gråter så att tårarna sprutar och torrhulkar så andan går ur MIG har inte blivit av med sin familj i en hemska och tragiskt olycka eller klämt sin hand i en tjock bankvalvsdörr.
Nej, personen har vunnit en tävling och gråter så att det nästan är smärtsamt.
Riktigt vad hon vunnit hinner jag inte engagera mig i när jag väl fattat vad det handlar om, men det verkar vara en bil. Kanske en resa.
Tydligen kommer den förändra hennes liv så pass mycket att hon nästintill får vätskeförlust och dör av andnöd på kuppen. Hon tävlade ändå för sin pappa, han har just hämtat sig från ett benbrott. Starkt. Bra tv.
Det här uppvridna känsloläget, det här att känslor blir bra tv, har inte det helt spelat ut sin roll? Jag menar, när man nästan dör för att man vunnit en bil, när var eviga tv-program måste ha en känsloaspekt som gränsar till sorg blir jag avtrubbad. Nej det är inte våldet som är boven, inte heller råheten, det är det här men tårar. Det är känslorna i sig som blivit offer för inflation och det är farligt.
Det är inte bara glädje och sorg, det är vrede och kärlek också. ”Jag visste inte att man kunde känna så här efter bara 6 minuter i samma rum, men nu har jag bestämt mig. Vi måste gifta oss!”
När intervjuobjekten får lite extra tid på sig för att de ska klämma fram en tår. När sommarprataren inte kan prata om så mycket annat än en dramatisk händelse som trots allt format ”mig till den lyckliga människa jag är i dag”.
En snällare version är när människor missbrukar ”gråtklipp” (ni vet: amerikansk soldat kommer hem, hund blir jätteglad) bara för att känna, eller för att känna mer.
Gråta lite, ta sig ett tjut. På repeat. Lite som lördagsgodis. Det kallas känsloporr och jag avskyr det.
Vi lever i en ganska kall värld men har aldrig haft närmare till gråten (jo, under romantiken, men det var längesedan och högsta mode).
Sen att det inte känns riktigt rimligt får väl vara en annan sak.
Känsloyttringarna blir ersättning för känslor. Så känns det i alla fall.
När man inte kan skilja på lidandet i Syrien och ”lidandet” i Paradise Hotel, då vill jag hoppa av känslotåget.
Om vi ska gråta till allt, både ganska bra och ganska dåliga saker, känns det som att vi aldrig når fram till något som är äkta.