Intagande atmosfär

Sara Hallströms andra diktsamling Rötter smälter är rik på rum och röster. Atmosfärisk. Förklaringen till varför en sådan rymd låter sig förnimmas uppenbaras i bokens slut där poeten redovisar ord och bilder hon "lånat/samplat" med hennes egna ord. Samplingar i lyrisk tappning. Men strängt taget skall inte dikter förklaras, knappast heller förstås. Desto mer något att intas av.

När Hallström skriver: "när man får blommor och måste komma ihåg att / det är blommorna som är gåvan, inte handen som håller dem. / Men det är den jag vill stryka ner till frön, dela ut." är det ett slags kärleksdikt som för länge sedan passerat schablonernas gränser.

Jag känner mig upprymd och begåvad inför versraden. Poesin som instrument att hitta fram till beskrivningar som gör läsaren vis. När sedan författaren skriver om gränsen och att "Gränsen för dig i mig har flyttats fram, rör sig som skymning längs skymningen " sällar hon sig till den skara moderna poeter som vet att uppehålla sig vid gränsen i tillvaron, genom dikten, som öppnar upp för nya erfarenheter.

Mal ner alla bilder till en rot och den blir
kalla träd, varma
kvistar i en bur. Benen sticker fram i det
du pratar om. Hjärtat
kantas av spetsar och liknar en pirog,
mer högtidlig än
minnet tillåter. Hur förvandlas valda de-
lar av spjälor till text?
Du blir ord och väger några hekton.

Det finns åtskilligt i tillvaron som inte låter sig förklaras: om detta behöver vi blanda våra röster och bilder i en kör. Skapa ett provisoriskt universum som får gälla för sant så länge vi är medvetna om att gränserna ständigt byggs och rivs.
Sara Hallströms diktsamling Rötter smälter följer upp den intressanta debuten Vi måste ha protein. Hon är född 1979 och är bosatt i Göteborg.
Två bilder följer boken. Omslaget är gjort av Ellen Söderholm. Inne i boken möter en tuschteckning "Flyktpunkt" av Vanja Larberg. Precis så skall den bilden heta. Se efter själva!