Instängda i farkosten

Kristofer Flensmarck ändrar perspektivet radikalt i sin andra diktsamling Den sista expeditionen jämfört med debutsamlingen Stilla en björn. Och det kan tyckas sunt. Varför upprepa gamla framgångar när nya utmaningar väntar?
Vårens dikter är i själva verket en diktcykel där poeten söker utforska slutets form och känsla - det vill säga jordens undergång. Bokfliken upplyser om referenser till Jules Vernes En världsomsegling under havet, men det går även att känna igen de dystopiska stämningarna i Martinsons Aniara och dess färd mot en okänd framtid.

Att den ena farkosten befinner sig under vattenytan och den andres i den yttre rymden spelar ingen roll; hopplöshetens klaustrofobiska känsla infinner sig. Flensmarck skriver:
<i>klot, vänster, höger, rakt fram
registrerar slumpartade förprogrammerade
rörelsemönster långt inne i väggen av skog under
vattenytan, brun och grön och tät, en ojämn form
slipper genom mikroljudmattornas sus
vita moln flyter över himlen
och kastar perfekta skuggor i det gröna hårda havet </i>

Ingen skugga skall falla över författaren av den anledningen att han inte når de namngivna författarnas litterära höjder. Ansatsen är god och här och var fångas människans existentiella utsatthet; en väntan efter något som den instängda tillvaron i tiden och rummet ännu inte öppnat för.
Den lyriska berättelsen inleds och avslutas med citat ur Becketts I väntan på Godot. Är det faktiskt så att Flensmarck mer skriver en metadikt om människors tillstånd än om pågående och förödande naturkatastrofer?