Innan jag dör av Jenny Downham är kanske den värsta bok jag någonsin har läst, och jag har läst ganska många. Värre än Johanna Thydells filmaktuella bok "I taket lyser stjärnorna" som handlar om en tjej vars mamma dör i cancer. Jag minns att jag grät då. Men på något sätt är den här ännu värre, kanske för att jag har den färskare i minnet. Kanske för att det här handlar om flickans egen död. Hon har leukemi och sitter på ett snabbtåg mot döden. Jag kan inte låta bli att vända fram sidorna ända till det uppslitande slutet och bläddrar tills klockan är två på natten och jag har gjort av med några paket pappersnäsdukar. "Kunde du inte lista ut det på titeln, det hörs ju lång väg" säger min kompis när jag ringer och beklagar mig. Jo, det är klart att jag kunde, men jag tänkte samtidigt att den säkert var hemskt bra. Och det var den ju. Fördjävlig, men bra.Den får mig att reagera, kanske för att jag så sällan tänker på min egen dödlighet, jag oroar mig mycket oftare för andras. Kanske lever kvar i den ungdomliga villfarelsen att jag själv är närmast odödlig.Bokens färgstarka huvudperson Tessa skriver en lista på sådant hon vill göra innan hon dör och börjar beta av. På väggen bakom sängen kladdar hon ner saker hon kommer att sakna, förutom människorna hon älskar.Och det får mig att tänka på samma sak. Små saker som jag inte tänker på annars. Som julgranskulor, gräs under fötterna, snöbollar och de första pepparkakorna i advent. Havet, doften från ett bageri på förmiddagen, molntussar på himlen, kallt vatten och böcker i stora högar. Janis Joplin i skivspelaren, konserter, tretimmars telefonsamtal. Det är som en hård spark i magen mot likgiltighet.Och så tänker jag att det kanske är bra att jag fortfarande kan bli så drabbad av en bok, så störd. Att jag inte är helt cementerad och fast. Och kommer ihåg allt jag ska tänka på att uppskatta lite mer varje dag. Sedan lägger jag ifrån mig boken och tänker att jag ska hålla mig till komedier i fortsättningen. Skratta ofta står definitivt på min lista.
