Det är märkligt hur snabbt vi anpassar oss till nya saker. Jag har den stora äran att vara en del av den sista generationen som minns hur det var att koppla upp sig till ett modem. Lyssna noga nu kids, det här är nutidshistoria.
Surfa fick man göra på helger och efter klockan 18 på vardagar för annars kostade det skjortan. Och om mamma eller pappa var tvungen att ringa fick man koppla ner sig och när de hade lagt på var det knappt någon idé att koppla upp sig igen eftersom uppkopplingen kostade pengar, plus att alla sidor man använt var borta.
På den tiden var snacket om olaglig fildelning inte så stort och en musikvideo tog ett par veckor att ladda hem. Men gud vad jag tittade på den där musikvideon. Kids, när jag var liten hade vi inte Mp3 och Spotify, vi hade kassettband som man fick vända på när den ena sidan var slut.
Det är ju konstigt att det inte ens tar tio år för en hel värld att utveckla ett sånt jäkla beroende. Och jag älskar internet, smartphones och sociala medier. Jag hatar det också på grund av all skit i form av barnporr, vapen, mobbning och annat elände som hamnar där, men på det stora hela har den digitala världen gjort livet så himla mycket bättre.
Bloggar, Twitter, Facebook och olika hemsidor har gett mig kunskap och framför allt vänner. Om det inte vore för internet hade jag aldrig lärt mig vad "fat acceptance" var. Jag hade inte lärt mig så mycket om genus. Jag hade aldrig kunnat skryta med att Emma Knyckare följer mig på Twitter och jag hade aldrig vetat vad mina facebookvänner åt till frukost. Och jag hade aldrig fått över hundra likes på nyheten att jag fått fast anställning på VT.
Men allt är ju inte positivt såklart, inget gott som inte för något ont med sig.
Jag kan få panikkänslor om det visar sig att jag råkat gå ut utan min smartphone. Jag stänger aldrig av mobilen eftersom jag vill kunna bli nådd, samtidigt som jag blir irriterad om någon ringer just när jag är upptagen. Den konstanta digitala stimulansen har gjort att jag numera blir rastlös av att sitta stilla och se en film, helst vill jag kunna virka en mormorsruta, vinna över Jonatan på Quizkampen och kolla vilka bilder folk lägger upp på Instagram samtidigt som jag försöker hänga med i handlingen på teven.
Men det kan jag leva med. Att jag lärt känna människor jag aldrig ens skulle ha hört talas om utan internet väger upp den där digitala stressen.
Och det är ju ganska roligt att min systerson kan hantera en surfplatta likt ett proffs, trots att han är drygt ett år gammal. Han och hans storasyster kanske slipper den där stressen, för dem är ju smartphones och internet lika naturligt som vändbara kassettband var för mig.