Ingenting är självklart

Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsons rymdepos Aniara under läsningen av Petter Lindgrens berättelse Minnenas planet. Svårt att inte tänka på någon dikt av Solveig von Schoultz där en fjäril efter avslutade rader söker vila i en blommas mitt. För rymdfarkosten heter "Fjärilen" och med pigmenterade vingars precision styr den fram i högre eller lägre rymder. Men innan jorden åter tas i besittning är det med emigranter på vilsekurs i den yttre rymden vi befinner oss.
"På kommandobryggan råder tystnad. Kaptenen sitter i sitt säte och tittar ut. Det är inte mycket man kan se. På avstånd ser landskapet ut som en levande skog. Men när man kommer närmare ser man att allting är förstenat, kompakt och solitt. Här kan inget leva och bo. Det inser han nu. De kommer också att dö. Om de ransonerar vattnet klarar de sig ännu några dagar, men sedan blir det svårt"

Exakt hur äventyret slutar, hur intrigen är uppbyggt, spelar mindre roll i denna rymdberättelse. Allegorin bjuder in till ett antal tolkningar och det står varje läsare fritt att använda sammanhangen för egna syften. Eller handlar det hela om en dröm? Var passeras gränsen för det rimliga, det verkliga, och förresten vad betyder ett begrepp som "verklighet" när nya mönster för liv och överlevnad uppstår? Hur många sömnvarv till räcker vattnet?
Minnenas planet kan läsas som den SF-bok det är, men också som en skildring i symbolform av vår egen föränderliga tillvaro. En sak står dock klar och det är att ingenting längre är självklart. Finns det vatten? Ja, kanske någon svarar. Åter andra vet att det självklara inte alls behöver förhålla sig så. Författaren, Petter Lindberg, är född 1967 och bor i Helsingfors. Den litterära debuten med detektivromanen Pavulom för några år sedan rosades av kritikerna.