Ingen vanlig filmkomedi av von Trier

Nu ska jag inte göra en konstig film utan en vanlig komedi, säger Lars von Trier, och så gör han en historia om en direktör som inte finns, filmad i ett format som kallas automavision och som går ut på att datorn bestämmer hur kameran ska uppföra sig. Filmen får en finish som är sämre än min mormors hemmavideor på sina katter och mjölkpaket, klockan på väggen står på olika tider efter varje klipp och dessutom tittar von Trier då och då själv in i sin film och säger "Jä, nu maa vi godt ha det hyggelig".
Jag tror Lars von Trier definierar "konstig" och "vanlig" annorlunda än vad universum gör.

Storyn: En chef har hittills lurat sina medarbetare att det inte är han som fattat företagsbesluten utan "direktören för det hele". Nu ska de anställda till sist få träffa denne obefintlige direktör, så chefen hyr in en skådespelare för att spela honom. Men skådisen har en egen agenda. Det är tydligt att Lars von Trier fått sin beskärda del av skådespelare med egna agendor.
"Direktören för det hele" är en extremt dialogdriven film och dialogen är extremt rolig. Lars von Triers ilska över pretentiösa skådisar som tar makten över regissören - och åberopar obskyra centraleuropeiska teaterteorier - ger filmen dess första injektion av temperament som bär den fram till svackan i mitten.

Den andra halvan lever främst tack vare en isländsk Stig-Helmer som övertagit Ernst-Hugo Järegårds paraduppgift att sätta danskjävlarna på plats.
Ingen sätter bättre på plats än Lars von Trier. Få skandinaver är roligare än han, ingen är sämre lämpad att göra en vanlig komedi. Han är alldeles för begåvad för att klara det.