Ingen gravfrid för döda svenska kungar

Den som liksom jag är närmast sjukligt fascinerad av döingar ? mosslik, mumier och andra lik ? kan med stort nöje läsa Tiden och döden. Om sedan kuriosa som att Erik.XIV skulle ha dött av förgiftad ärtsoppa och att drottning Kristina skulle ha varit hermafrodit är av intresse gör ju inte det saken sämre.
Jo, en del svar får vi, annat får vi fortsätta att undra över. Men det som egentligen mest fascinerar mig, eller rent av stör mig, är att de kungliga gravarna faktiskt öppnats så många gånger av de mest skilda skäl. Det har varit brottsundersökningar (till exempel Karl.XII, Erik.XIV) och allmän nyfikenhet som motiverats med så bisarra saker som att man ville se om porträtt verkligen var lika kungen.

I synnerhet Erik XIV:s grav i Västerås domkyrka verkar ha haft svängdörr. Gustav III var mycket fascinerad av honom och tog med allehanda besök för att titta i graven. På senare år har också många kungagravar öppnats för att man skulle kunna ta DNA-prov. Hit räknas också den heliga Birgittas grav i Vadstena klosterkyrka. Där ville man veta om kvinnorna i graven verkligen var släkt med varandra. Något som kompliceras av att det i graven finns ben från sex kvinnor och sju?nio män.
Gravfriden för dessa historiska kändisar är det i vilket fall lite si och så med. Vilket förstås inte hindrar att jag fascinerat studerar bilderna av utgångshålet i Karl XII:s skalle. Jag kanske är morbid, men jag betvivlar inte för ett ögonblick att fler delar detta mitt bisarra intresse. Men jag tror ändå att Tiden och döden kräver ett mer akademiskt intresse för historia och arkeologi för att bli en sådan där fantastisk läsupplevelse.