Imponerande arbete om den blågula nazismen

Historien om den svenska nazismen är historien om en djup splittrad rörelse. Bråken och de interna fejderna har följt nazismen genom åren. Under 1930-talet var det bara mellan åren 1930 och 1933 som nazisterna var samlade i ett enda parti.
Det första svenska nationalsocialistiska partiet bildades 1924 av veterinären Birger Furugård. Under de tidiga åren utkristalliserades sig snabbt två ledargestalter: Birger Furugård och Sven Olov Lindholm. 1933 gick Lindholm sin egen väg. Det blev början på en lång rad partibildningar och partisplittringar.

Under 1920- och 30-talen fanns det betydande grupper av samhället som delade många av nazisternas värderingar. Behovet av rashygien, tvångssteriliseringar och talet om ?underlägsna rasar? var inslag i den offentliga debatten som inte var ovanliga även utanför det bruna brödraskapet. Välkända vetenskapsmän, riksdagsmän och kulturpersonligheter krävde att det skulle vidtas åtgärder för att bevara den ?sunda svenska folkstammen?.
Och dessa krav har inte nämnvärt förändrats. Retoriken och språkbruket hos dagens unga nynazister känner vi igen från 1930-talet. Raskampen, som skulle garantera den starkare ?rasens? dominans, var och är alltjämnt central för dessa män och kvinnor
Heléne Lööw berättar ingående och initierat om Sveriges bruna historia. Om ?storhetstiden? på 1930 och 40-talet till i dag. Det är ett stycke viktig läsning, som väcker till eftertanke. Även om det finns all anledning att inte överdriva hotet från de högerradikala. De fick inte och kommer säkerligen aldrig att få något riktigt fotfäste i det nya folkhemmet.

Heléne Lööw berättar om de brutna männen och kvinnorna som 1945 ansåg att livet var slut; att resten bara var en väntan på döden, eller i bästa fall, kanske något nytt som kunde få dem att glömma.
En del av dem som var aktiva under glansdagarna valde att dra sig tillbaka till anonymiteten när kriget var förlorat. Dessa har varit svåra att få kontakt med för Heléne Lööw under hennes 20-åriga forskargärning. De har antingen varit rädda för repressalier mot sig själva eller anhöriga och dragit sig undan allt offentligt ljus, bittra och trötta på ständiga interna konflikter har de lämnat den aktiva rörelsen; andra har helt enkelt ändrat åsikt och bara velat glömma.

Men några har fört arvet vidare till nya hängivna skaror. Nordiska Rikspartiet ledare, paret Oredsson ? Assar och Vera, hör väl kanske till det mest namnkunniga tillsammans med Per Engdahl i Nysvenska rörelsen. Det finns också en rad ?enmansaktivister?, som brunnit för de nationalsocialistiska idéerna.
Heléne Lööw berättar även om de unga som har tagit över och för arvet vidare. Hon har skrivet flera böcker och fått en rad priser för sina arbeten. Det är hon gjort sig förtjänt av. Människor som Heléne Lööw är värd all vår beundran och djupa respekt. Hennes renhållningsarbete mot gammalt grumligt tankegods kan aldrig bli nog uppskattat och applåderat.