Nu har den brittiske författaren Conn Iggulden slutfört sitt romanbygge (översatt av Leif Jacobsen) om de mongoliska furstarna Djingis och Kublai khan. Han inledde serien med Stäppens krigare 2007. Den var den första delen av fem. Romanen handlade om hur den unge Temujin växte upp och tog kommandot över Vargarna och blev Djingis khan.
Sedan har vi följt mongolernas äventyr under tre generationer. Vi har mött en familj som på 1200-talet skapade det största imperiet världen någonsin skådat - från Stilla havet i öster till Donau i väster. De gick brutalt fram för att nå sina mål. När de lade, till exempel, Bagdad under sig, påstås Tigris ha "flutit röd av de lärdas blod".
I sista delen, som vi nu stoppar in i bokhyllan, är det Djingis sonson Kublai som står i fokus. Han blev väl minst lika fruktad och legendomspunnen som sin farfar. Men han skiljer sig lite, åtminstone inledningsvis, från sina fäder. Han var till en början inte lika brutal och blodtörstig.
När han drog i väg, på uppdrag av sin bror Mongke kahn, för att erövra Sung var han en oerfaren soldat. Han hade ännu inget blod på sina händer. Han hade levt ett liv bland böckerna som skriftlärd och var starkt påverad av de kinesiska traditionerna. Men han går ändå till slut segrande ur striden om makten och härligheten i ett blodigt inbördeskrig.
Och där lämnar Iggulden Kublai kahn åt sitt öde. När han står på den översta pinnen på karriärstegen, när livets drömmar och förhoppningar fortfarande är starka och lever.
Att berätta om mongolernas framfart på 1200-talet ger naturligtvis en författare stor frihet. Det finns väldigt få samtida skildringar av mongolernas härjningar bevarande åt eftervärlden. Det ger en författare möjlighet att ta ut svängarna och fabulera fritt. Det har Iggulden gjort. Han har skapat en fantastisk historia.