Idyller med förhinder

Anita Johansson har skärpt tonen i sina dikter jämfört med tidigare samlingars smånätta reflekteranden över livets mysterier. I Ändå en hare som vårens diktbok heter, såväl indigneras hon som anklagar vissa tingens ordningar. Poeten skriver: "illasinnade människor / är berättigade, / vi godkänner dem". Somligt kan även uppfattas som hotfullt. Hon skriver: "gräva ner minnet / i jorden / men utmärka / platsen: / här vilar / ett glömt minne". I dessa mörka dikter möter också ett delvis nytt stildrag hos Johansson jämfört med tidigare dikter. Den allvarliga tonen gör sällskap med det mysteriösa. Frågorna som väcks är flera än en efter läsningen av till exempel denna dikt: "följ mig / in i de / mörka landen / där de / korsmärkta bor / hon är / en av de skadade / fattas ben / fattas ögon / alla de andra / är fullständiga / i den skadeskjutnas / ansikte / lyser en stjärna / bara den stumma / talar".

Men Anita Johansson tappar snart greppet om den mörka pennan och åter möter den intima tonen, det sympatiska tilltalet, glädjen över mysteriet i det lilla till synes oansenliga. Diktsamlingen mynnar ut i ett stort bejakande av tillvaron. Livet. För trots allt vrångt finns det "ändå en hare / där borta / med stjärnor / i öronen".
Läsaren kan stanna till inför och glädja sig över många fina dikter även om samlingen spretar åt olika håll. Det verkar som om författaren känt ett behov av att orientera mot delvis nya ämnen och teman. Innehållet söker en lämplig passform.