Ibland känns det riktigt kul

Tupparna på gatan och gondolerna i kanalen kluckar ikapp; kjolar frasar, tänder ruttnar, peruker dammar och värjor blixtrar i medelhavssolens sken. Venedig, karneval, masker - amore!
Och se där! Vem är det som upptäcks i den kyska men vackra nunnans garderob och med kråsskjortan på trekvart jagas ut på stadens tegelpanniga hustak? Är det en inbrottstjuv? En tv-pejlare? Nej, det är världshistoriens störste förförare.
Och vem jagar honom? Inkvisitionen! Jo, ni läste rätt, och DÄR snubblar inkvisitionen på sina vida mantlar och plask! på huvudet rätt ner i kanalen. Entré Lasse Hallström - buskisregissör.

Casanova i Hallströms och Heth Ledgers tappning blir en sorts korsning av superhjälte och klassisk skälm, en James Bond möter Bellman ("det var en rysk och en italiensk och Casanova") med Monty Python-referenser.
Det är uppenbart att Hallströms tidigare välgörare i Hollywoods studiosystem tappat tålamodet med hans typiska berättelser om krumelurmänniskor i marginalen i en hård värld, och det gäller även för publiken. Alarmerande få har sett hans filmer efter "Chocolat". Däremot är det tveksamt hur väl Hallström själv trivs i det här buskis-förväxling-slå i palatsdörrarna-dramat; ibland känns det som om Richard Hobert skulle regissera bröderna Marx, eller som när en lite för nykter 52-åring ska dansa till hiphop på dotterns studentskiva.
Å andra sidan: Ibland känns det riktigt skoj också. Tempot är högt, skådespelarna har roligt (utom Jeremy Irons som nu har hamnat i katolsk klyschkaftan en gång för mycket) och hela projektet andas amerikansk professionalism. Kalorierna må vara tomma, men det är gott om dem, och om du gillar eller avskyr "Casanova" är helt avhängigt av hur sugen du är på gräddtårta.