Det är när det är utanvantarvarmt väder, när blåsipporna vaknar, gässen återvänder till Gränsö och våren tagit tag om Västervik på allvar, det är då jag verkligen längtar hem till Norrland.
För så här ska det väl ändå inte vara? I februari ska man huttrande värma blåfrusna fötter på elementet, svära över mormors stickade lovikkavantar som lystet suger åt sig all kyla och förbanna att förfäderna fick idén att bosätta sig så långt norrut som Umeå.
Å andra sidan, om man nu verkligen måste vara rättvis, är det inte särskilt vintrigt i Norrland heller numera. Vintrigt har det inte varit på ett par år. I alla fall inte som när jag var barn. När varje snöhög var ett berg att bestiga. "Varför? För att det finns där".
I dag är jag kanske inte lika kort i rocken - overallen - som när jag var liten. Barnsnöhögarna var kanske inte vuxenhöga. Men visst har de blivit mindre?
Enligt SMHI är den första veckan i februari normalt den kallaste på året. I år hade våren vid den tiden hunnit klampa in i Götaland, större delen av Svealand och en bit längs Norrlandskusten.
Är det klimatförändringarna vi har att skylla för ovintern? Enligt en minoritet skribenter har vi inte det. Nej, det handlar om naturliga variationer. Men enligt de allra allra flesta forskare, de som kommer dragande med en hiskelig massa högskolepoäng, med doktorandutbildningar och forskningsdiplom, som får sina forskningsresultat publicerade i ansedda vetenskapliga tidsskrifter, har vi oss själva att skylla för att planeten fått värmeslag.
Så det är nog dags att låta bilen stå kvar i garaget ibland. Så att norrlänningarna får möjlighet att förfrysa tårna även i februari. Men man kan ju alltid öppna frysen och sticka in tårna en stund. Då kan man få både en gnutta vinter i hemmet och ovinter under vårpromenader på Gränsö.
Inte illa det heller.
Och det finns många bra saker med den småländska ovintern.
I Västervik slipper man åka skidor.
Annat var det när jag var barn.
"På med skidorna och åk fem varv runt huset, annars blir det palt till middag". Mor och far visste hur man höll ungarna aktiva. Men jag hade förvisso inget emot palt så det gick ingen nöd på mig i alla fall.
Värre var det för min bror. Han blev biten av skidåkningen och i år åker han Vasaloppet för femte året i följd. Jag kommer att följa det från tv-soffan.