I taket lyser stjärnorna

Eller: Att alltid känna så. Och tillbringa varje stund med att försöka härda ut. Riktigt bra ungdomsfilmer fångar den känslan. "Fucking Åmål" gjorde det. "Linas kvällsbok" gjorde det. Och "I taket lyser stjärnorna" gör det, precis lika obönhörligt, obarmhärtigt. Filmen handlar om 14-åriga Jenna som vart hon än vänder sig alltid sitter i kläm. Mellan kärlek och sorg, mellan det coola gänget och den mesiga kompisen, mellan friska mormor och mamma som inte är frisk alls. Helt utan åthävor och förkonstling, men med full respekt för både sin berättelse och sin publik, målar regidebutanten Lisa Siwe upp Jennas liv. Och hon gör det på ett sätt som aldrig låter åskådarna slappna av. Hon har absolut gehör för tonårstjejers känslokaos och sinnesstämningar. Så vi sitter i salongen, snörvlande som om det var pollentider, och ser en uppvisning av empati, realism och hundraprocentigt skådespeleri. Och vi ser sorgen regna och vi inser att livet ändå, obegripligt nog, går vidare, och det är varmt och vackert och helvetet har ingen fasa som hos en 14-årig flicka vars bästis just lämnat henne för att hänga med snygg-Ullis.

I taket lyser stjärnorna

Den unga tonåringens förbannelse är att ständigt vinka på en passning från livet men inte få någon för man står en halvmeter offside.