I poesins boningar

Under senare år har Håkan Sandell bott i Oslo, något som med önskvärd tydlighet framkommer i samlingen från 2003, Oslo-Passionen. Flera dikter i vårens bok Skisser till ett århundrade, hämtar miljö från samma stad.
I dikten "Väl inne i skrivandet" öppnas upp liksom en glänta i de tunga diktsjoken, och det sker med hjälp av centrallyrikens uppgående i nuet.
Diktens jag längtar hem men inser att ett sådant hem inte existerar:
"Jag längtar hem, det måste vara hösten,
hem till rötterna, men ingen rot finns"
Efter några ögonblicks tankeutflykter kommer han åter till sans och fortsätter sina steg i exilens Oslo:
"inga möjliga undanflykter, bara ett nu
och ett här. Den stilla blå sjön inom en,
på väg över en parkeringsplats i Oslo."
I ett brännande nu förkolnar allt vad förställningar hos författaren och läsaren eventuellt heter och tiden blandar människans utsatthet i världen såsom poeterna fångat insikten sedan antiken, såsom Heidenstam och Ekelund skrev.

Det finns ingen anledning att tro att villkoren ändrats för sentida ättlingar till lyrikens resande sällskap. Sandell skriver i den evakuerade rivningsfastigheten han för en tid uppehållit sig i:
"Huset är utflyttat, och ska snart rivas,
aldrig har väl väggar och golv så befolkat
en uppmaning eller är det att undanglidandet
av det jag betraktade med grundfast förtroende
gör själens mjuka rörelser i skrivandet
mer tydliga och hur det här kanske mognat
en pärla mellan snart krossade musselskal?"
Det är inte avlägset att se Hamsuns hungerhallucinerande huvudperson i romanen Svält framför sig.

Om strävan hos Sandell är att motstå tidens trender inom kulturvärlden, och att detta sker genom att lägga sin röst i ekot från äldre diktning och dess ideal, innebär det också (med all nödvändighet?) att han får betala priset av att till det yttre helt eller delvis dela den klassiska poetens, bilden av, till det yttre, hemlöshet.
Om svaret på frågan är ett ja, kan detta bejakande endast förklaras i ljuset av hängivelse. De yttre villkoren må framstå som karga i dikterna, men likväl förnims en hetta. En eld brinner i Sandells poesi. Inga häftigt uppflammade lågor. Mer då som en feber.