I kamp mot politiskt korrekta

Med Thomas Thorilds ord "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större", går Anders Johansson till frontalangrepp mot den mentalitet i samhället som populärt kallas PK. "Politisk korrekthet." Johansson tror inte att alla ska dela hans åsikter vad beträffar invandringen till Sverige, analys och tolkning av de uppkomna problemen, med segregation till exempel, även kriminalitet.
Inte heller när frågorna rör socialbidragssystemet, eller visade sympatier med socialistiska regimer, söker författaren konsensus i debatten. Tvärtom önskar Anders Johansson ett vitalare samtal mellan parter som hyser olika uppfattningar i samhällsfrågorna.
Som det nu förhåller sig saknar han ett sådant forum. Endast en åsikt är tillåten åt gången, och debattklimatet som länge rått i Sverige är infärgat av det för dagen politiskt korrekta.

I jakten på de skyldiga till detta tillstånd söker sig författaren till opinionsbildare och kändisar av vitt skilda slag. Men han angriper även "ja-sägare" till det politiskt korrekta på lokalplanet. När Johansson avslöjar klavertramp bland kända personer, det kan gälla uttalanden om att Kina är ett föredöme, till exempel, när vi vet att diktaturens offer inte går att räkna, är debatten uppfriskande, och sedan länge eftertraktad.
Att i bokform publicera privata vendettor däremot känns onödigt. Men på det allmänna planet kan vi i dessa tider se hur händelser i Frankrike, med konvulsioner in i Sveriges förorter, kommit att nyansera debatten bland till exempel ansvariga politiker och allmänt vänsterorienterade opinionsbildare.
Synd skulle det vara om det prekära läget som gäller att integrera invandrare i samhället blev en partipolitisk fråga där andra åsikters företrädare nu tar poänger på rådande situation, på omvänt sätt det som tidigare gick att göra karriär på genom att skylla kritiker till integreringsproblemen, för rasister och allmänt konservativt fördomsfulla. En sådan pajkastning tjänar ingen på, allra minst de i befolkningen som av olika anledningar marginaliserats.

Ingen behöver således hålla med Anders Johansson i sak när han debatterar integrationsfrågorna och det olyckliga i att delar av befolkningen marginaliserats.
Däremot borde många inspireras av det mod han visar när han vågar tala om sådant som länge varit tabu. Jag kan inte på ett begränsat utrymme ta upp alla exempel på oegentligheter, som författaren tycker råder i samhället. Strängt taget är det väl den typ av debatt som förs runt om i landet på arbetsplatser och runt köksbordet, men sällan eller aldrig i de officiella sammanhangen.
Men där de svårlösta samhällsfrågorna ofta framstår som onyanserade och fördomsfulla utspel framför teveapparaten, försöker Johansson hyfsa samtalet genom att helt enkelt (men så infekterat och svårt) resonera om det svåra. Kanske varje generation måste lyfta upp sin ungdoms värderingar och trohetslöften för att se om teori och praktik i någon mån måste justeras?

Anders Johansson avslutar essäerna på ett sätt som skulle få vem som helst som är det minst intresserad av samtida uppkomna problem och debatten kring dessa samhällsfrågor att vilja läsa boken Sanningen är originell.
Han avslutar sitt "upprop": "Ett samhälle som förvirrar med sina signaler men låter bli att svara på de viktiga frågorna är ett samhälle utan framtidstro, ty vad är det som konstituerar hoppet vid varje tidpunkt i historien om inte möjligheten till alternativa strukturer hos tanke, språk och medvetande; strukturer som tillåter oss att begripa oss själva på nya sätt och frigöra oss från dåliga upprepningar och tvingande förtvivlan."